Bye, bye Skara!

Då var det dags för sista natten i Skara! :-) Jag har haft en härlig tid här, och lärt mig så mycket som jag kommer ta med mig hela livet. Det har varit två både fantastiska och helvetiska månader, men jag ångrar absolut ingenting.

Veckan har passerat snabbt, och sista dagarna på gården bjöd på en hel del överraskningar. Igår fick jag starta igång mjölkningen själv, och inledde som vanligt med att gå runt ett varv med foderskrapan (ja, det är för att ta bort kobajs, men det låter finare att säga foderskrapa...). När jag kom fram till kossan Haga såg jag att hon har kalvat - men det fanns ingen kalv där! Panik! Det är bland det första vi fick lära oss i skolan; att förlora en kalv är en av de största kostnaderna som kan drabba en bonde. Så jag letade runt helt frenetiskt, och tänkte att den stackars kalven kanske hade hamnat i gödselrännan, varpå jag kastade mig på knappen för att stänga av den. Men nej, ingen kalv. Jag gick runt och ropade, jag kollade hos de andra kossorna i närheten, och sen rätt vad det är kom den råmandes ut ur en av kalvarnas boxar. :-) Trots att den bara var några timmar gammal så traskade den - eller hon - runt i alla fall, vilket ju också hade kunnat få till följd att hon traskade ut genom ladugården (eller vad vet jag, men det står ju öppet utåt...), så jag släpade kalven genom ladugården enligt konstens alla regler för att stänga in henne i en annan box som i alla fall gick att låsa igen. Fick galet ont i ryggen, men efter det var jag lugn i alla fall. :-)

Idag har hon fått flytta in till grannkalven Peter; han med underbettet. De är båda tecknade på samma beigeaktiga sätt, båda har långa, mörka ögonfransar, svarta mular och är jerseykor, så de är otroligt vackra tillsammans. Också kul att Peter har fått en lekkompis, jag brukade jaga honom runt i boxen tidigare och riktigt såg hur det lyste om honom då. Nu har han Haga att leka med och jaga runt en massa. :-)

När jag lämnade gården idag skulle just Hjärtros kalva, och jag övervägde att stanna kvar för att vara med under förlossningen, men kände att jag inte riktigt hade tid. Jag har ju redan varit med på ett par, och risken är att det drar ut på tiden. Så jag sa istället hejdå till familjen och tackade för den här tiden, samt lämnade över en tavla till Anders med foton som är ett "medley" av min tid på gården. Kommer dock sakna både honom och kossorna galet mycket. :-(

Jag har även fått tillbaka alla prov, och är galet nöjd med resultatet. Ligger på MVG eller strax under på alla, vilket var betydligt mer än vad jag hade förväntat mig med tanke på mitt begränsade engagemang. :-) Men det är kul att få bekräftelse för att jag faktiskt kunnat ställa om mitt huvud till allt nytt. Och jag känner att det är kontentan av alltihopa och det är med det jag vill låta den här bloggen gå i graven - jag KAN förändra jag med. Jag som avskyr förändringar, kan ändra om hela mitt liv och mitt huvud efter ett helt nytt tänk. Det är fantastiskt! :-)

Tack älskade lilla Skara för den här tiden! :-)

// Bonde-Malin

Kotavlor

Idag på gården har jag roat mig med att byta kotavlor. Det är ungefär som världen utanför kovärldens motsvarighet till att städa toaletter. Men det är lugnt - jag är gammal hotellstäderska och jag vägrar banga för såna saker. Och så farligt var det egentligen inte. Ovanför varje ko hänger en tavla som berättar i princip hennes livshistoria - när hon är född, vad hennes föräldrar heter, hennes celltal (hur bra eller dåliga de är, det påverkar i sin tur mjölkkvalitén), hur mycket hon mjölkar och när hon ska kalva nästa gång. Dessa hänger strax ovanför kon på en ståltråd som är fästad och löper längsmed hela taket. Och dessa tavlor ska bytas ut en gång i månaden. So far so good. Problemet är att de dels är täckta av intorkat flugskit, dels att de hänger en bra bit ovanför kon, vilket innebär att man måste klättra upp på grindarna mellan korna för att få tag på dem. Så när jag klättrade upp mellan korna och stod och balanserade där, fick nästan varje kossa till höger (man besöker dem per par) om varje par för sig att klia sig mot mig. Och de väger sådär en 500-600 kg, så en stilla buff från dem är rätt kraftfull. I kort - jag höll i mig i stången ovanför som var täckt av flugskit, lager av damm och något som jag inte ens vill veta vad det var, försökte med den andra handen ordna tavlan med hjälp av den andra kons rygg och pratade samtidigt lugnande. Sen gällde det att snabba sig innan kon inte fick för sig att klia sig nästa gång. Jag är glad att ingen filmade mig i det ögonblicket. :S

Kossorna är dock galet charmiga - de buffar något frenetiskt när de får möjlighet. Står man inte och balanserar precis bredvid dem är det rätt mysigt. Jag kallar dem för "bufftjejer" när de gör så - ytterligare ett ord som tillkommit i stallet (och egentligen är återanvänt från katternas smeknamn). Det är synd att praktiken är slut nästa vecka - jag hade kunnat skriva en hel vokabulär med nya ord åt Anders. :D

En och en halv månad skapar många nya skumma vanor, och numera lystrar jag till brölanden. Det är helt absurt, men jag kommer på mig själv med att vända mig om när kossorna brölar. Som om de pratade med mig. Vilket de iofs gör ibland though, när jag kommer in på morgonen eller eftermiddagen för att mocka och utfodra dem brukar någon alltid svara när jag ropar "Hej tjejer!". :D Charmtroll.

Nu är Susan på väg hem hit för att dricka vin och plugga till provet på måndag. :-)

Cogito ergo sum

Jag har en hel del nojjor, och en av de största är att försöka förstå allting. Framförallt när jag får en känsla som är irrationell, dominerande eller på annat sätt "stör" mig så har jag det som mission att ta reda på varifrån den kommer. I vissa fall blir jag panikslagen samtidigt och kan inte strukturera tankarna (den som har sett mig chockad eller väldigt förvånad vet att jag då hamnar i ett läge där jag liksom loopar i tankarna och är helt borta, oftast nån timme framåt), men oftast blir det bara en första lätt förvirring som följs av någon form av analyserande klarhet. Idag hände detta i samband med att Reine - den utvecklingstörda killen som jobbar på gården två timmar om dagen - ville ha skjuts hem av mig. I normala fall hade jag svarat att jag självklart skjutsar personen ifråga hem, men med Reine kände jag spontant hur hela kroppen skrek "Neeejj!". Och jag kunde inte förstå varför! Det är inte det att jag ogillar honom. Han är harmlös och skulle aldrig göra en fluga förnär. Men jag undviker honom jämt, har jag märkt. Och till slut slog det mig att han skrämmer mig - det var därför jag inte ville skjutsa hem honom och tvingas föra ett konstlat samtal som jag ändå inte förstår eftersom jag inte hör han vad han säger. Och varför skrämmer han så? Därför att jag inte förstår honom. Jag kan inte läsa av honom, kommunicera eller ens lista ut hur mycket av det jag säger han förstår. Därav min reaktion vad gällde just honom.
Det hela fick dock en bra lösning ändå- Anders sa att det gick bra för honom att skjutsa med. Annars hade jag självklart inte lämnat honom ensam kvar på gården.

Sen har vi del två i detta. Min egen lilla stund på dagen är när jag kör hem från gården och lyssnar på musik. Jag har haft samma kasettband i en och en halv månad nu och kan varje låt utantill, men de var också noggrant utvalda av den anledningen. Och jag visste att näst ut på bandet var My Immortal - en metalballad av Evanescence, till vilken jag alltid tänker på Sara. Ibland skruvar jag upp volymen, ibland gråter jag en skvätt, ibland blir jag bara försjunken i tankar. Men den låten är en av de viktigaste på bandet. Och jag ville ha den stunden för mig själv, det var en sån dag.
För övrigt har jag citerat refrängen i den låten i hennes julkort.

Utöver det faktum att jag inte kan förstå allt här i världen så har dagen på gården varit väldigt trevlig. Det har kommit en ny liten kalv som heter Peter. Mamman Pia (en tjur heter ju alltid något som börjar på samma bokstav som mammans namn) är en charmerande liten jerseydam, och Peter är väldigt lik henne. Han är beige och ser ut ungefär som ett rådjur. Buffar helt frenetiskt, skuttar runt i sin lilla kalvningsbox och nosar på allt. Underbar! :-) Också spännande att höra hur Pia och Peter lockar på varandra. Oftast är det mamman som börjar, så svarar kalven med ett eget brölande, och mamman svarar direkt på det. Sådär kan de hålla på ett tag.

Rutinerna har rullat på väldigt bra idag - jag tog hand om både förmiddags- och eftermiddagsmjölkningen själv. Anders hjälper fortfarnade till med kvigorna som är lite bråkiga, samt de som ska mjölkas i separat spann, men jag känner mig absolut nöjd med hur arbetet går framåt. Det trodde jag aldrig om mig själv... Inga katastrofala misstag. Ibland tabbar jag mig med ordningen på saker, och idag råkade jag ge korna lite mögligt hö, men på det stora hela går det bra.

Har också hittat ytterligare en likhet mellan Anders och pappa - båda har myndighetsröster! Mamma brukar alltid säga att pappa får en s.k. myndighetsröst när han ska prata med kunder, kollegor och annat folk han behöver "slå upp fjädrarna lite extra inför". Anders gör likadant. Men jag har egentligen bara hört det när han ska säga till mig om viktiga saker, som idag när han frågade mig hur Torleif i klassen är, inför nästa praktikperiod. Då kom myndighetsrösten fram. :-)

Weee - måndag! :D

Då var det måndag igen, meaning en ny dag i skolan. Det är ett rasande tempo just nu - papper lämnas i högar och lärarna förklarar stressat att det här hinner de inte gå igenom, det kan vi göra hemma. Jag tar dock det hela med ro och pluggar på det jag kan och orkar ta in. Mer än så kan jag inte göra. Just nu är det kalvars foderstater och uppfödning av kvigor som gäller mest. Det är spännande, så I don´t mind att plugga lite extra då.

Annars var jag med om en ganska intressant konversation i skolan idag. Vi har förmiddagsfika (som alltid klockan tio - kaffe och macka med ost och marmelad) och diskuterar filmen Tomten Är Far Till Alla Barnen. Jag påpekar att Anders Ekborg är ju helt fantastisk, varpå jag får till svar av en kille i klassen att "Dan Ekborg sjunger ju mycket bättre".
Jag blir knäpptyst. Att kritisera Anders Ekborg är för mig ungefär som att svära i kyrkan. Att säga att Dan är en bättre sångare, ja, det är helt oacceptabelt! Så jag säger långsamt att "Nej, Anders är betydligt bättre. Han har gått vid operahögskolan. Och han..."
"Jo, men Dan är ändå bättre" säger killen ifråga och tar en tugga på sin macka.
"Ojdå, där smalnade hennes ögon av rejält!" säger Christian och backar dramatiskt ut stolen. "Det är nog bäst att passa sig!" med ett fniss.
"Alltså, du kan inte ens jämföra dem två!" börjar jag argumentera, men inser snart att han förmodligen inte vet vem som är vem ändå, och avslutar med "Gör mig en tjänst och kolla på Chess".
Bönder, som Hampus skulle ha sagt... :-)

Annars har jag ägnat dagen åt en del observationer. Lite senare i matsalen, under lunchen (kalops med potatis och stort salladsbord, mums!) diskuterar jag dejting med en av damerna som bor längst ut på landet. Jag vet egentligen inget om henne förutom just att hon bor på landet och att hon tycker om hästar, så jag tänkte att jag gör ett försök att prata lite djupare än så. Och hon berättar att hon skilde sig från sin man för fyra år sedan. Och började dejta grannen som skilde sig från sin fru i samma veva - för det var ju rätt passande och de hade ju kul ihop.
Slutsats - det där med att vara kräsen när det kommer till dejting är helt klart ett storstadsfenomen. Jag är fascinerad. Och lite förskräckt. Men mest fascinerad.

Helgen har jag tillbringat med att i lugn och ro konstatera att jag missar årets största utekväll som Toby pratat om sedan en månad tillbaka. Nja, det är inte helt sant, nog var jag rejält avis där ett tag, men jag har processat mig själv till att lugna ner mig. :-) Fredagen tillbringades med att äta räkmacka och kolla på Ally McBeal, samt gosa lite med katterna. Lördagen tog jag det bara lugnt - gick ut på en promenad på kvällen för att beundra julskyltningen i Skara, köpte en pizza på vägen hem, och kikade på ytterligare lite mer Ally McBeal.
På söndagen åkte jag buss till Göteborg och mötte upp Lars, som jag skrivit till på facebook sedan i sensomras. Han visade mig runt i stan, och vi gick på julmarknad på Liseberg. Otroligt mysigt att traska runt bland 5 miljoner tända lampor, försäljning av allt mellan himmel och jord (själv köpte jag kaffe med apelsin och chokladsmak), åka rulltrappa under stjärnhimmel i brist på "riktiga" åkattraktioner, äta karamelläpple och sedan sjunga julallsång till Lotta Engberg, Fredrik Kempe och Sofia Källgren. Det var en riktig toppendag, men otroligt mycket julkänsla. :-)

Taking The Long Way Home

Min inspiration till att skriva har återvänt, wohej! Jag kom på mig själv med att sitta i bilen och tänka att "Åh, snart får jag komma hem och skriva igen!". Underbart. Just like old times. :-)

Jag har gjort en analys av situationen de senaste dagarna, baserat på att jag ofta fått höra kommentaren "Men vad hade du förväntat dig?" när jag beklagar mig över att ha koskit i håret och gå upp tidiga morgnar. Och svaret är faktiskt att jag inte vet. Jag har ingen aning om vad jag hade förväntat mig. Jag antar att jag bara så desperat ville ändra på något i mitt liv att jag såg en chans i detta. Och jag ser - för tydlighetens skull - fortfarande inte att jag gjort något fel, och jag ångrar inte att jag flyttade hit. Jag har haft och har en toppenhärlig tid. Men jag stör mig på frågan när den ställs på det sättet. Därför har jag också gjort en vidare analys av de människorna som ställt frågan på det sättet, och kommit fram till att jag tror att de själva önskar att de kunde åstadkomma större förändringar i sina liv, och därför ifrågasätter varför man inte tar chansen när man har den. Och vad gäller det kan jag egentligen inte säga mer än att ibland är vägen lång till att hitta hem, men när man väl har hittat den vore det korkat att ändå fortsätta på fel väg. I min värld i alla fall.

Idag och igår har jag varit ute på gården. Trivs riktigt bra - Anders är suverän att jobba med. Han har tålamod, han ger mig ansvar och han skämtar massor, samtidigt som han sitter inne med en otrolig kunskap och engagemang inför sitt jobb. Jag har all respekt för honom. Är också förtjust i att han litar på mig så pass mycket - ofta kan han lämna mig ensam i ladugården i nån timme eller två och komma tilbaka bara för att ropa "Nu är det kaffe!", utan att kontrollera att jag gjort saker och ting rätt. Det känns som ett jättefint förtroende.
Utöver Anders är det även hans dotter Amanda som jobbar på gården, samt Reine som är lite utvecklingsstörd och jobbar två timmar om dagen. Amanda är jättehärlig - hon är i likhet med resten av familjen varm och öppen och lätt att jobba med. Reine gillar jag, men jag har såååå svårt att höra vad han säger... Så jag brukar oftast nicka och le när jag pratar med honom. :-) Även resten av familjen Jansson hjälper till på gården, vilket är riktigt häftigt att se hur synkade de är. Ena sonen kör traktorn, andra gödslar på fälten och mamman undervisar i skolan om kokontroller och allt vad det är. De är verkligen en idyllisk liten familj i den röda stugan med ladugård ute på landet, häftigt att ha hamnat mitt i det. Vilket - när det kom på tal - följdes upp av mamma Marianne med kommentaren "Men ibland blir man hemmblind". Och det har hon ju vansinnigt rätt i.

Det känns på något vis som jag är splittrad i två personligheter när jag är här - den ena delen av mig är kvar hemma i Stockholm och säljer resor och festar på helgerna, och den andra är här och jobbar på gården och pluggar kokunskap. Det är en väldigt udda känsla som förstärktes ytterligare av att vara hemma i helgen. Å andra sidan gör jag vad jag kan för att anpassa mig till livet här, och jag har t.o.m. kommit på mig själv med att byta lite dialektala ord ibland. "Görbra", "Det är la härligt" och en väldans massa a:an istället för e:e - som i "halst" istället för "helst". Jag antar att människan är en mycket anpassningsbar varelse om även jag kan släppa min älskade stockholmska. :-)

Klassen är på det stora hela suverän också, jag har ju Christian, Susan och Anders som är järngänget. Christian gillade jag från första stund - han ska alltid lyssna på den som inte blir hörd och han bekräftar hela tiden. Även om jag ser det till viss del som en ovana hos mig själv i och med att jag gör likadant, är det väldigt tryggt att finna det hos någon annan. Även Susan är toppen, vi är ju jämngamla, men jag kan känna att vi inte är helt överens om allt. Vad gäller skolan är hon där jag var när jag var 18 år - kämpar på helt frenetiskt, vill ha högsta betyg i allt och lägger ner all tid hon har på skolan. Jag antar att det blir konstigt när jag har släppt det och börjat fokusera på andra saker i mitt liv. Samtidigt tycker jag att hon är suverän som person och vi har ändå kul ihop, kan ringa varann och snacka lite skit och träffas ibland på helgerna. Anders gillar jag därför att han vid 56 års ålder sadlat om, och med en timid blick visar bilder på sina älskade grisar samt sitt barnbarn. Det är en fascinerande bunt människor. :-)

Christian har ju dessutom en tendens att fälla såna klockrena kommentarer lite då och då, den senaste var då vi går iväg ut på fikarast och jag berömmer hur vackert Skara är i soluppgången, och kallar det Skara by morning.
"Ja du Malin - och allt det här är ditt!" svarar han då.

Jag vet inte jag. Det är splittrat alltihopa. Men såhär brukar jag göra när jag är förvirrad, då snurrar jag till det ännu mer så brukar jag förr eller senare hitta rätt i röran i alla fall.

Jag antar att jag saknat att brinna för något så himla länge. Jag har gått på tomgång, längtat efter något annat, vadsomhelst egentligen, och bara önskat att saker och ting kunde se annorlunda ut i vardagen. Därmed inte sagt att det är det rätta, men det är otroligt tacksamt att ha den känslan igen. Jag är en människa som behöver brinna för något, då blir jag levande igen.

Vackra, vackra Stockholm...

Jag lämnar nu Stockholm och är på väg tillbaka "hem" mot Skara med en liten klump i magen. Jag har världens finaste vänner. Jag har haft en toppenhärlig helg och jag saknar mitt gamla liv nåt så fruktansvärt. Så just nu känner jag väl mest för att ställa upp mig och dramatiskt skrika till busschauffören att "Stanna - det här är fel! Jag är ingen bonde, jag säljer resor och är ute och dansar hela nätterna, jag ska inte vara här!". :-) Men, jag behöver fortfarande leva bondelivet ett tag till. Jag har några läxor kvar att lära om mig själv, och de kommer jag inte listsa ut på hemmaplan. Så det blir en returresa också.

När jag kom fram till Stockholm hämtade mamma upp mig vid centralen, och jag sov hos henne i Väsby natten till lördag. Jättemysigt - vi satt och pratade till ett-tiden, då jag däckade fullständigt utslagen efter att ha jobbat på gården hela dagen.
På lördagen åkte vi in till Gamla Stan för att gå på julmarknad samt fika. Så härligt. Det blir en helt annan quality time när man är van vid att inte ses så ofta, och jag kunde verkligen uppskatta vartenda minut fullt ut.
Åkte hem till Hampus vid halv sex tiden för att lämna av min väska. Bytte om gjorde jag redan innan på Åhléns toa för att spara in lite tid, men vi blev ändå en halvtimme sena till Djingis Khan, där vi mötte upp Tobbe, Camilla, Marielle, Linda, Kent, Anna och ett annat trevligt par som jag tyvärr missade att presentera mig för. Gick efter en förvånansvärt liten portion (jag har verkligen börjat äta mycket mindre sedan jag flyttade, vet inte vad det beror på) vidare till Anchor som spelade rockmusik hela natten. Fantastiskt. Susanna och Ruben anslöt sig efter ett tag, och det var helt underbart att se dem igen. Susanna har jag egentligen bara haft sporadisk kontakt med det senaste året, och jag hoppas verkligen att vi kan hitta tillbaka till varandra nu. Ruben har funnits med på ett hörn i många år, men vi har inte varit ute och festat tillsammans mycket, så det var riktigt kul. :-)
Hela gänget var trötta, men jag höll igång för kung och fosterland trots det - hade ju en hel månad att ta igen! Så när klockan blivit ett någonting gick vi vidare till Patricia. Vid det laget var det bara jag, Hampus och Tobbe kvar. Ruben anslöt sig lite senare då han ville stanna kvar och lyssna på livebandet som spelade på Anchor. Blev kvar till stängning vid fem, alternerade mellan dansgolven och det var länge sedan jag var så lycklig. Åhhhhh vad jag har saknat at gå ut!!! Men snart, snart är jag tillbaka igen, och då har jag massor att ta igen! :-)
Avslutade kvällen på Donken med Hampus, Tobbe, Ruben samt en halvcreepy kille som berättade alldeles för mycket detaljer om sig själv. Blev lite rädd, men samtidigt uppfriskande att träffa på alla weiordos som finns i denna underbara huvudstad. :-)
Därefter hem till Hampus, sova på hans soffa nån timme och iväg till bussen efter havregrynsgröt med russin och nötter. Riktigt bra frukostidé, tycker jag. :-)
Åh, också träffade jag Matilda på vägen till centralen! Jag kom gående vid övergångsstället mittemot centralens stora ingång, och hör ett "Oh my fucking God!". Då står hon där! Återigen ett bevis på det jag alltid hävdat - det finns en mening med allt. Hon skulle på dejt och behövde peppas, och jag hade separationsångest efter att precis ha lämnat vännerna. Då springer vi på varandra för att överföra lite ny energi. Fantastiskt bra exempel på alltings "synkighet".

Jag är så gränslöst tacksam över mina vänner. Det är som att jag hittat hem med dem, och jag är vansinnigt lycklig över att ha dem i mitt liv. Nu ska jag fortsätta njuta av livet på landet, men ändå med en känsla av lycka inför att snart vara hemma igen. :-) Jag har världens bästa liv, och nu kommer jag ha världens bästa liv med nya erfarenheter.

Livet på landet

Idag är en dag präglad av dåligt samvete. För allt och alla. Jag har dåligt samvete för tjejen jag måste informera om att jag redan hittat någon annan som hyr min lägenhet, jag har dåligt samvete för en ko jag glömde kvar mjölkmaskinen på, och även dåligt samvete för alla människor som jag upplever mig göra besvikna. Det är fullständigt irrationellt, jag vet det, men ändå. Idiotiskt dumma känsla.

Det har nog att göra med att jag ska värna om alla människor så förbaskat mycket. Istället för att bara ta till mig och säga "Tack" så ser jag framför mig besvikelsen i deras ansikten. Jag är så extremt fokuserad på att alla ska må bra hela tiden, vilket kan vara oerhört energikrävande i längden. Jag har haft ett bra tag då jag bara fokuserat på mig själv, men en tid tillbaka har jag tyvärr halkat tillbaka i mina gamla tankemönster då och då.

En sak som jag dock gjort framsteg med är att inte sätta så höga krav på mina betyg. Jag var ju en råpluggis i 20 år, som inte kunde acceptera att någon annan fick bättre betyg än jag, men nu har det äntligen vänt på riktigt. Susan fick MVG på provet och jag fick ett och ett halvt poäng ifrån. Tanken slog mig inte ens att vara avundsjuk på henne, och jag blev genuint glad för hennes skull. Det känns riktigt kul att äntligen ha kommit till den insikten. Hon förtjänade det mer än jag, så är det. Jag lade inte lika stort fokus vid att plugga heller som hon gjorde, och självklart ska det visa sig i resultaten. Fel vore det annars.

Jag har t.o.m. insett att jag nästan vänt på det hela och låtsas som att jag inte vet saker och ting, bara för att få njuta av att inte behöva vara den som förklarar och vet. Självklart i väldigt måttliga mängder, men ibland kan jag fråga Anders eller Susan om saker som jag vet, men det är så härligt att få något förklarat för sig ibland. När jag kommer tillbaka till jobbet är det ändå jag som ska sitta inne med all information, så det känns underbart att få släppa lite och bara vara praktikant fullt ut. Men - jag dumförklarar inte mig själv, bara passar på att låtsas ett tag.

De senaste dagarna har jag fått höra en hel del "Vad modig du är som bryter upp ditt vanliga liv för att prova på det här". Och ja, det är jag definitivt. Men det konstiga är att jag istället för att ta till mig av den känslan, är orolig för att de ska se mig som misslyckad som inte fullföljer detta. Jag VET att det i grund och botten handlar om att människor beundrar sånt de inte tror om sig själva (jag utgår helt och hållet ifrån mig själv här), men ändå tror jag att de ska tänka "Jaha, hon pallade inte", istället för "Men hon provade iaf". Eller egentligen är det ju sak samma vad de tänker - vad jag gör är mitt beslut och enbart mitt, och bara jag sätter gränserna i mitt liv. Men ändå, jag kommer inte ifrån det där stynget av dåligt samvete. Igen.

Har dock haft två toppendagar på gården där jag jobbat tillsammans med Amanda, då Anders varit på studiebesök på andra gårdar runtom i landet. Hon gav mig fria händer med att både dra igång och avsluta mjölkningen, och till min förvåning klarade jag det faktiskt. :-) Avsluta med diskmaskinen som sträcker sig över halva mjölkrummet trodde jag inte att jag kunde, men det gick bra ändå.

Inledde dagen med att gosa med nya kalven Alma - född i måndags - som skuttade runt, runt i sin box. :-) Vansinnigt söt liten varelse. :-)

Jag har nu hamnat på stadiet av att börja få någon form av liv här. Nu i helgen har jag fått inbjudan till bio på fredag, och pysselfest på lördag. Om jag inte hade åkt hem över helgen hade jag hakat på. Fortfarande tycker jag att mitt liv hemma är otroligt mycket roligare, men ändå, det känns betryggande att veta att det iaf finns möjligheter. Jag har ju några helger kvar att fördriva här också. :-) Och jag har fått bevisat för mig att man kan starta upp ett nytt liv i en ny stad utan större svårigheter.

Holy cow!

Söndag i Skara innebär att det inte händer speciellt mycket alls - affärerna är stängda och jag vette sjutton vad folk gör för något, jag tror att de håller sig inomhus och kollar på TV eller något. Spelar spel - I don´t know. Om jag inte hade haft prov imorgon hade jag kikat på Ally McBeal och läst böcker, samt lyssnat på Kent. Men ska nu istället åka till Vara för att plugga lite med Susan. Det är lika bra - jag har kommit ifrån pluggis-Malin som jag varit större delen av min uppväxt (vi pratar extrem pluggis, vilket jag till slut lessnade på i samband med 20-årsdagen, men det är en annan historia), och behöver hennes motivation. Så det ska bli mysigt. Hon är gullig, jag gillar henne. Christian skulle egentligen också haka på men hade blivit sjuk.

Haha, Christian stod för övrigt för veckans skönaste kommentar. :-) Vi hade lektioner om kons anatomi, blodomlopp, muskler o.s.v. Både han och jag halvsov men lyckades väl få det att se ut som att vi lyssnade. Så går vi alla ut till matsalen för att fika vid tre-tiden, efter en hel dag av att prata om detta, och dricker vårt kaffe och pratar om andra saker. När det sedan är dags för att återvända till letionen säger han "Åh, vad roligt, då var det dags igen då..." med det mest omotiverade tonläge som bara var möjligt, utan att egentligen tänka på det själv. Jag satte kaffet i halsen och asgarvade - det var så himla klockrent i situationen! Och en underbar kontrast till alla som är upvuxna på gårdar och redan vet vart manken och flanken och kronan och allt vad det är sitter någonstans. :-)

Dagarna på gården har förlöpt bra - jag börjat lära mig det mesta nu och kan se i vilken ordning saker och ting ska utföras samt starta upp i mjölkrummet. Det jag missar på är diskningen - det är ett galet komplicerat system och omvänd ordning än när man startar upp för mjölkningen. Min blåa personlighet vill inte riktigt acceptera det, but I´m getting there.

Det är väldigt roligt att jobba tillsammans med Anders, han är så himla lättsam. Jag tror att en del av förklaringen till att vi trivs så bra ihop är för att han påminner mig om pappa - de är båda egna företagare som sliter hårt och värnar mycket om andra mäniskor. Jag känner mig väldigt trygg tillsammans med honom, vilket gör det lättare att jobba tillsammans också. Och han blir aldrig arg på mig, trots en miljard frågor och en hel del missar ibland. Som häromdagen sa han att jag kunde rykta korna lite.
"Absolut!" svarade jag. "Hur gör man då...?", varpå han titade på mig med ett stort leende. Liksom, jag har ju hört ordet, men aldrig provat själv. Ja, och nu vet jag hur man gör det med. :-)

På tal om pappa har jag verkligen sett nya sidor av honom under min vistelse här. Han ringde mig igår - då jag åkt till Göteborg över dagen och satt och drack kaffe på Café Ängla - och frågade hur det kändes och om jag mådde bra. Han räknade antalet helger jag skulle vara ensam och sa att "Det är bara att säga till så kommer vi ner och hälsar på dig". Lilla, fina, pappa... Jag blev så glad. :-)

Det finns en ko på gården som inte gillar mig, av någon anledning. Kon Pia vägrar låta sig mjölkas av mig och sparkas så snart jag kommer i närheten. Jag kan verkligen inte förstå det. Kor minns ju när man skadat dem och kan ibland koppla samman en viss människa med en viss händelse, ex. om de haft juverinflammation eller så och första gången de kände av det kopplar de ihop med människan som mjölkade dem då. Men Pia verkar inte ha ont, och jag har verkligen inte skadat henne. Det enda jag kan komma på är att hennes "kokompis" som stod brevid henne gick iväg till slakt samma dag som jag mjöljkade henne första gången. Kanske kände hon av min separationsångest (jag gillade aldrig kompisen eftersom hon slog med svansen konstant, men sörjde förstås den tomma platsen ändå), och tog till sig av det som ogillande...? Eller så är det bara jag som analyserar för mycket, som vanligt... :-)

Ja, separationsångesten ställs iaf verkligen på sin spets här. Jag kommer tilbaka till den ganska ofta eftersom den tyvärr är en stor del av mitt liv som jag jobar på att försöka få bort. En del av träningen är att faktiskt uppleva sorgen över de tomma platserna där det tidigare stått kor som jag tagit hand, känna att det är jobbigt och tillåta mig att sörja. Jag vet at det låter töntigt i samanhanget kor, men poängen är ju att komma åt känslan jag har och uppleva den. Hittills går det bättre och bättre faktiskt. Fortfarande klarar jag inte riktigt av att se dem köras iväg för slakt (det är fruktansvärt, de går iväg längsmed gången och traskar råmande upp i lastbilar - jag gråter varje gång), men det är nog inte helt nödvändigt.

Nu är det dags att köra iväg till Susan! :-)

It´s Just Another Manic Monday...

Jag börjar komma in i nya vanor här, egentligen utan att vara riktigt medveten om det själv. Idag är det måndag, vilket innebär att det är tvättkväll. Min originaltanke var att tvätta på söndagarna, men det vill förstås alla andra i huset göra också, så måndagarna är mina. :-) Jag är tvungen att tvätta just då i och med att det är dags att åka ut till gården på onsdag, och då behöver ladugårdskläderna vara rena igen. Idag håller jag dessutom på att laga pannkakor gjorda på mjölk från gården, det kändes som att det var en sådan dag idag. I mitt "nya liv" ingår dessutom att leva snålt då jag de facto inte har någon inkomst längre (jag tar inga studielån och håller på att kolla upp vad som händer med bidraget då man bara läser halva kursen), och då passar pannkakor mycket bra in i bilden.

Mittemot tvättstugan i källaren finns det ett rum som heter "Mangelrummet". När jag ser det på håll lite snabbt tycker jag alltid att det står "Hångelrummet" och fnissar lite lätt för mig själv åt det. :-)

Reminder to self - bör göra ny synundersökning btw.

Måndag innebär också skola, och det gör mig extra glad, jag gillar ju att prata med folk och att lära mig nya saker hela tiden. Just inlärningen går betydligt bättre än vad jag trodde att den skulle göra. Jag kan ju absolut ingenting om det här - eller kunde inte för tre veckor sedan iaf - men kommer på mig själv med att lära ut delar av kursen till resten av klassen. Dessutom är det fascinerande hur snabbt man kommer in i nya tankebanor då vi idag tillbringat hela dagen med att prata om inseminationer, dräktigheter, livmorderhalsar och allt vad det är. Ingenting man nämner i dagligtal utan en lättare rodnad om kinderna, åtminstone om man heter Malin. Men det är också uppfriskande att veta att även jag kan bubbla på om allt detta utan att ens bli lite rosa om kinderna. :-)

Bland gänget i klassen har jag hittat tre favoriter - Christian som är en gift tvåbarnspappa i 40-års åldern, lugn som en filbunke och med riktigt bred och härlig dialekt, Anders som är 56 år och vars största intressen är sitt barnbarn och fotografering, det är även han som jobbat på SAAB i 35 år och nu ska skola om sig, han är tyst men väldigt omtänksam och snäll. Sedan är det Susan, som är 25 år och kommer från Söderhamn från början men flyttade till Vara för kärlekens skull. Det är ett härligt gäng. Även om vi inte har någonting gemensamt egentligen så lyckas vi alltid hitta något att prata om, och jag kan riktigt längta efter lunchrasterna då vi sitter och pratar om en massa konstiga saker i matsalen.

Haha, Susan (som ju är den i klassen jag egentligen hänger mest med) var så gulllig idag när jag beklagade mig över att jag börjat prata med kossorna istället för med kunderna. "Men du kan prata med mig!" sa hon "Vi kan ha pluggkvällar!". Det gjorde mig lite lycklig. :-) Hon tittade dessutom på mig, med huvudet på sned, tidigare idag och konstaterade att "Jag kan inte föreställa mig dig på något annat sätt än såhär" när jag berättade lite om livet jag levde hemma. Det har blivit en vana - när vi står och väntar på att lektionen ska börja och inte har något annat att prata om brukar nån fråga mig nåt om livet i Stockholm, så pratar vi om det ett tag. Idag blev motreaktionen en av följande - "Jag har varit i Stockholm en gång för flera år sedan. Jag tyckte inte alls om det". Well, what can I say... :-)

Skara har dock sina fördelar. Jag har gått ner i varv mycket sedan jag kom hit, och det är en terapiform i sig att bara traska runt på gatorna, kika på folk, ta en kopp kaffe på ett café och njuta av lugnet. Att det inte finns så många affärer är egentligen inget problem då jag ju har shoppingförbud, och jag har lärt mig att fönstershoppa rätt bra med. :-) När butikerna har stängt brukar jag ta ett varv förbi domkyrkan - den gör mig alltid lika lugn. Jag ska försöka göra det till en onsdagstradition att sätta mig därinne en stund också, hitills har det bara blivit av en gång.

A hymn to the cows

Dagarna på gården passerar snabbt. Från början var jag orolig att dagarna skulle bli långa, då det första passet är 05.30 - c:a 09.30, nästa pass 14.00-c:a 18.00. Men jag har upptäckt att det är precis tvärtom - dagarna seglar förbi. Dessutom blir det roligare ju mer jag lär mig, självklart, men i takt med det har jag också lärt mig att uppskatta sammanhangen i allt som händer på ett helt annat sätt. Numera kan jag starta igång mjölkningsmaskinen nästan själv (det är många knappar och spakar och grejer som ska hit och dit, men jag brukar kunna fixa det) och även mjölka på egen hand. Det är egentligen när någonting avviker som det blir knepigt. Ni ser; jag har redan kommit in i nya vanor här och skapat något som kan kallas för "avvikande". :-) Ett exempel är när en ko började sparka mot mig då jag skulle ha på henne mjölkningsmaskinen. Hon har aldrig sparkat förut, varpå jag blev ställd och tappade fokus lite. Men det visade sig att hon tydligen är lite bråkig i perioder.

Vi har även haft en komplicerad kalvning, något som på skolans språk kallas "Dramatiska inslag inom djurskötseln". Det var en kalv som inte kom ut ordentligt, varpå vi fick hjälpa den ut med rep. Lättnaden efteråt, när man upptäckte att den levde och mådde bra, var enorm. Men jag led också med den stackars kon. De är oerhört starka djur, som egentligen finner sig i det mesta. De mjölkas, flyttas runt, väntar på mat och förväntas kalva med jämna mellanrum, men det är väldigt sällan de "klagar" över detta. De finner sig snabbt. Verkligen fantastiska djur. Och sociala. Kor hälsar ofta på varandra, buffar på oss människor och råmar när de känner sig ensamma. :-)

Det blir ett kort inlägg idag. I´ll be back. :-)

Mörrn Mörrn!!

Jag möter mina demoner, en efter en.
Rädd för att vara ensam - schmack!
Rädd för att inte kunna saker och ting - schmack!
Rädd för att inte ha några pengar - SCHMACK!
Men det är nyttigt. I mina sorgsna stunder undrar jag fortfarande vad sjutton jag håller på med, men jag börjar lära mig att vända om mitt tänkande. Någonstans inser jag att mina morgonlatte, kunder och älskade CD-skivor (jag fick bara med mig två hit!) väntar på mig. Mit liv finns där med öppna armar, under tiden behöver jag lära mig det här livet också.

Idag har vi varit ute i ladugården och lärt oss att klippa kor, definiera vad som är vad i en ladugård samt att öronmärka kalvar. I och med att jag egentligen är en människa som blundar för våld på TV var det bra gjort av mig att överhuvudtaget kunna se en öronmmärkning, men att utföra en egen vågade jag inte. Susan påpekade detta lite fint för läraren Marianne, som är gift med bonden Anders som jag gör min praktik hos, och hon lovade med medlidande ögon att hon ska lära mig det vid tillfälle.

Jag blir lite vip:ad, det har jag insett. Jag är på en gård med en bonde som haft många praktikanter tidigare, hans fru är lärare och väldigt pedagogisk när hon hjälper mig, och deras dotter har gått utbildningen. Jag har det väldigt bra på den gården jag är på, det har jag förstått. Och misslyckas jag med något kan jag alltid skylla på att jag är en resesäljare från Stockholm. :-) MEN, jag gör det jag ska göra och jag klagar inte. Poängen är ju trots allt att klara av att leva det här livet. Ett tag.

Praktexempel: Sist jag var på gården frågade Anders mig "Vad är det där för ko?" om en svart-vit ko som snart skulle kalva.
"En Flora" svarade jag efter en liten stunds tvekande.
"Bra, Malin! Vi ska nog klara av att göra bonde av dig med!" svarade han med ett stort leende. :)

Toby länkade ett youtubeklipp idag med Lena Nyman som gör Stadslollan i en Hasse och Tage revy, det kändes väldigt passande. :-) Hon berättar om hur hon får ett nummer av tidningen Land, genom vilken hon får mersmak på livet på landet och flyttar dit. Hon är oförberedd på det livet, den friska luften, men får till slut jobb på en bondgård och gifter sig med en bonde. Tills hon längtar hem till Stockholm igen. :-) Lovely. Fullständigt lovely. Jag känner igen mig. Som idag, när jag tillbringade halva dagen med att leta efter mina borttapade Espritvantar. Det kändes så stereotypt, så... Det här kommer jag att minnasaktigt. Blandad med någon form av melankoli inför bonnlivet.

Jag platsar verkligen inte in här någonstans. Och jag har upptäckt att det finns en tjej i klassen som inte ens pratar med mig. Jag testade att säga några ord till henne idag, men hon tittade bort och började prata med någon annan. Fine then, vill hon inte prata med mig är det hennes problem. Men det är ett bra exempel på den inskränkthet som faktiskt uppstår lätt i såhär små samhällen. Inom klassen finns det uppdelningar beroende på vilken del av Skara man kommer ifrån, och alla känner verkligen alla på nivån "Gubben som du köpte din ladugårdsoverall av är min pappa" (Jo, det är sant) och "Du vet, han som har gården bredvid den där du gör din praktik". Men jag kan välja att få panik av det eller att se charmen i det. Så länge jag fortsätter vara den dryga stockholmaren med glimten i ögat är det lite roligt också. :-)

Söndag i Skara

Jag har lärt mig många värdefulla läxor sedan jag kom hit. Framförallt har jag insett att jag är så mycket mer anpassningsbar än vad jag någonsin trodde att jag skulle vara. Under denna vecka har jag varit ute på bondgården tre dagar. Mitt arbete har bestått av att mjölka korna, mocka, ge mat åt kalvarna och att städa, diska och sopa i mjölkrummet och i ladugården. Jag visste inte ens om att jag var kapabel til att kunna stå bakom en ko som bajsar mot mig och samtidigt försöka mota undan en kalv som bara vill iväg ut ur sin spillta. Jag visste inte att jag skulle stå och försöka fösa in en ko som ska kalva, in ifrån gården utanför till ladugården när årets första snö faller. Och jag visste inte att jag kunde ösa flera hundra kilo ensilage till korna. Utan att ens klaga. Utan att säga "Det här är inte mitt liv - jag säljer resor och är ute och festar på helgerna, vad är det här?? Jag vägrar!". Jag har gjort precis allt jag blivit ombedd att göra; vilket involverar såväl städning av spilltorna som att spola lampskärmar rena från flugskit.

Och kanske är det vad Susanna kallar survival-mode. "Jag har sett dig gå in i det läget flera gånger - du fixar det här" har hon peppat mig med.

Självklart vill jag fortfarande hem. Jag önskar inget hellre än att få komma hem till min lägenhet, sätta mig vid mitt skrivbord på jobbet och ta hand om mina kunder igen, gå ut och festa på helgerna med mitt underbara gäng, men jag måste ge det här en chans. Nu när väl det första stadiet av "Jag-kommer-inte-klara-det-här" passerat så börjar jag tycka att det är lite mysigt. Det finns en charm med att sitta i klassrummet med människor som jag aldrig ens sagt hej till annars, och att jobba ute på gården. Det är inte mitt liv och jag kan bara se mig själv i det under en begränsad period, men under den perioden tänker jag ha det trevligt.

Saker och ting börjar lösa sig runtomkring detta. Jag har en månad på mig att komma tillbaka till mitt jobb, och Lina som hyr min lägenhet tycker att det känns helt okej att vi bor tillsammans. Min plan är att hon kan börja jobba i Solna-butiken som nu söker personal, vilket ju skulle innebära att jag får tillbaka min tjänst och att hon får en fast tjänst, men att vi ändå bor tillsammans. Det hade varit den ultimata lösningen för min del. Då kan jag komma tillbaka till jul, börja jobba igen 1 Januari, och hon behöver inte drabbas av det heller. Enda orosmolnet på min himmel nu (förutsatt att den planen med Solna fungerar) är det faktum att jag har tre månaders uppsägningstid på lägenheten här i Skara. Det känns förstås förbaskat bittert att betala hyra för en lägenhet där jag inte kommer att bo, men samtidigt ställer jag mig frågan om man kan mäta värdet i att uppskatta sitt liv i pengar? Om jag inte hade gjort det här hade jag fortsatt vara irriterad på kunderna, tagit människor för givna och inte förstått hur vansinnigt bra jag har det. Då kan jag ta att jag får betala lite för den insikten.

Har dock diskuterat detta med Patrik som jag hyr lägenheten av så att han ska veta vad som händer i mitt huvud också. Jag nämnde till honom att jag bara kommer att stanna till jul och sa att jag hjälper honom på alla sätt med att få lägenheten uthyrd, också med argumentet att det är lättare att hyra ut den under en längre period än en kortare. Lägenheten i sig bör inte vara svår at få uthyrd - den är jättemysig och ligger centralt. Så jag hoppas att det ska lösa sig även där. Och gör det inte det, ja, då överlever jag ändå.

Lars sa till mig när jag pratade med honom för några dagar sedan att "Det är jättesvårt att ge upp ett liv som man levt i 25 år, bo i en lägenhet som inte är ens egen och bo i en stad där man inte känner någon, man tvingas ge upp all kontroll och bara hänge sig åt att bli formbar". Och precis så är det. Jag ser inte det här som ett misslyckande någonstans, även om jag säkert kommer att få höra kommentaren flera gånger. För mig är det här bland det absolut bästa jag gjort. Jag har fått ett självförtroende som jag behövt länge, och jag har lärt mig att ge upp allt och bli någon annan. Det är något jag bär med mig.

Nyss hemkommen från ladugården

Det här är första dagen som allting börjar kännas okej och jag kan andas normalt igen. Igår tänkte jag ut en handlingsplan som begränsar min lappsjuka till viss del, och jag har även pratat med min chef om ev. möjligheter att kunna komma tillbaka till jobbet om det är vad jag kommer fram till att jag vill göra. När jag väl insåg att det finns en väg tillbaka släppte en stor del av all ångest, och jag fick möjlighet att fokusera på alla trevligheter som trots allt finns här. Jag har även övervägt möjligheten att plugga resten av kursen på distans då majoriteten av klassen ändå gör det, och har mailat Lina som bor i min lägenhet för att höra hur hon ställer sig till detta. Som det känns nu kommer jag absolut att ge det fram till jul - annars hade jag givit upp utan att kämpa - men jag tror inte att jag kommer vilja stanna kvar efter det.

Idag har jag haft min första dag i ladugården och mjölkat kossorna. :-) Inledde med att mata dem, sedan mocka lite, och efter det dags för att mjölka dem. Detta görs genom att fästa sugproppar på spenarna och koppla in en maskin till et aggregat som finns uppsatt på ledningar som går ovanför kossornas huvuden. Därefter mjölkar man varje ko för sig, diskar iordning all anordning, och sedan ger man mat till kalvarna. Min favoritdel av alltihopa var just att mata kalvarna - de är så små och skriker, och det är helt fantastiskt att få ge dem mat i en liten hink med napp på. :-) Jag fick även mata den lilla rädda kalven vars namn jag nu har glömt bort (fy på mig! Rosa...?) som inte var van vid att få mjölk, så istället för att hänga upp hennes hink fick jag gå runt med den en stund och truga. Otroligt charmiga små djur. :-)

Avslutade med att gosa lite med stallkatterna (typ 12-13 st....) och dricka kaffe med bonden Anders hemma i deras kök. Hans fru Marianne var förbi en sväng och hälsade, och henne har jag sett tidigare på skolan då hon arbetar som lärare där.

Gården i sig ligger en bit norr om skolan, så det är en välbekant väg att köra. Jag hade världens problem med att hitta då det inte finns skyltat någonstans (det är ju alldeles för små gårdar - jag gjorde ett tafatt försök med gps:en men insåg till slut att tanken ju är löjeväckande... :D), men till slut hittade jag fram.

Nu är det uppehåll i tre timmar till, sedan ska jag tillbaka för pass 2 14.30 till 18.00. Under tiden däremellan ska jag bege mig ut en vända på stan och upptäcka den, nu när jag inte är paralyserad av skräck och faktiskt har en chans att ta till mig av det. :-)

Andra dagen

Det här är helt klart det jobbigaste jag har varit med om. Jag har ingen att prata med, ingen som kramar om mig och säger att allt blir bra, ingen att komma hem till och hela mitt liv är i en helt annan stad. Just nu undrar jag vad fasiken jag givit mig in på. Men jag inser samtidigt att jag paralyserar mig själv genom att bli handlingsförlamad och bara fokusera på mitt gamla liv. Om jag ska klara det här så måste jag öppna upp mina sinnen för något nytt, vilket ju var en del av hela den här utmaningen. Så jag gör vad jag kan.

Två dagar i skolan har passerat, och så länge jag är där går allting jättebra. Jag har folk att prata med och ett litet "gäng" som jag hänger med. Idag har vi varit på studiebesök vid två bondgårdar, och imorgon är det dags för första praktiken. Jag tror att det kan vara en del till varför jag känner såhär också; det är asjobbigt att inte veta exakt vad som väntar, och imorgon kommer jag i alla fall att ha en bild av vilka arbetsuppgifter jag kommer ha och hur det ser ut, vilka jag ska jobba med o.s.v.

Jag får hela tiden rådet att ge det tid. Och det tänker jag göra. Det verkar i snitt ta en till två veckor att vänja sig och att anpassa sig till det nya livet. Jag har dock gjort upp en plan med mig själv. Jag ger det här fram till jul, och om det inte känns bättre då åker jag hem igen. Jag tänker att vid en månad ungefär har man rätt att bilda en uppfattning kring något.

Jag inser att jag tagit mig vatten över huvudet, och jag inser at jag inte tänkte efter utan bara drog iväg. Som det är nu försöker jag reda ut röran bäst jag kan. Så... Jag hoppas att det går att få tillbaka min tjänst och min lägenhet och mitt liv, OM det nu är så att det inte känns bättre. Har jag tur så gör det det, men jag måste ju gardera mig.

Usch, det är överlevnadsinstinkten som kickar in... Jag är livrädd. Jag är så fullständigt skräckslagen och paralyserad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men det kommer att bli bra. Jag måste bara ge det tid.

Kvällsfunderingar

Jag har tillbringat dagen med att promenera runt på stan och kvällen med pep-talks. Stan var inte mycket att se alls, precis som väntat, och framförallt inte en söndag. Jag promenerade gågatan fram, gick runt en liten vända och hamnade vid Lantbruksuniversitetet, sedan runt lite igen. Nån timme allt som allt. Avslutade min runda med att gå in till Netto (det finns stormarknader också, men ville låta bilen vila ett tag) för att köpa en fruktansvärt ful badrumsmöbel i tre plan, en sådan som jag själv kastade ut när jag flyttade från min etta till tvåan. Ja, så kan det gå. Men jag var tvungen att ha någonting att lägga mina böcker och allting i, det finns inga bokhyllor eller byråer här i lägenheten.

Pep-talks har dock dominerat kvällen. Jag avskyr ju förändringar och jag avskyr att misslyckas, alltså är jag pressad till max just nu. Men jag hade ett jätteintressant samtal med Susanna där hon sa att jag borde stryka ordet "misslyckande" och bara fokusera på hur mycket man har att vinna på att lära känna sig själv istället. Hon lyckades verkligen vända om min ångest till att bli något konstruktivt istället. Förklarade också att alla känner samma sak och att det bara kommer bli lättare med tiden, och - framförallt - att jag ska ta en dag i taget. Jag lever ju alltid lååångt fram i tiden, men hon menade att jag istället ska fokusera på att "Nu ska jag ta en kopp te", "Nu ska jag läsa en bok" och "Nu ska jag planera kläder att ha till imorgon". Det underlättade min tankeverksamhet betydligt.

Lars skickade ett långt, fint SMS där han peppade mig och sa att man måste ge sig på lite utmaningar i livet, och att rätt vad det är så är jag tillbaka i vardagen i Stockholm igen, så han menade på att jag ska passa på att njuta av den här tiden. Ruben var inne på samma spår och gav mig rådet att fokusera på djur och natur, och att läsa böcker och bara ta det lugnt. Han är bra på att själv ta tag i möjligheterna som finns och föreslog att jag skulle ta en öl eller en kopp kaffe ute själv, så det funderar jag på att göra. Om inte annat finns det säkert lite events runt SLU...

DET LÖSER SIG!

The day before tomorrow

Idag är första dagen på resten av ditt liv. Och idag är första dagen på resten av mitt liv.

Jag är skräckslagen. Men det var jag också beredd på att vara. Jag är helt ensam i en ny stad, och ingenting är som jag trodde att det skulle vara. Å andra sidan var det också precis vad jag ville komma åt – en ny upplevelse i en värld långtbortifrån min egen.

Jag befinner mig i Skara, 35 mil bort från mitt jobb på resebyrån i Stockholm, mina fantastiska vänner och det liv som jag kan utan och innan. Ett liv som jag för övrigt trivs oerhört bra med också, det är av den anledningen jag valt att ”frysa” det tills vidare. Där hemma finns en tjej som heter Lina som tar hand om mitt jobb, mina kunder och min lägenhet åt mig under tiden jag är här, vilket är betryggande med tanke på att det är ett härligt liv hon har att ta hand om. :-)

Och vad gör jag då här? Frågan brukar jag besvara på olika sätt beroende på vem som ställer den och vid vilken tidpunkt, samt hur mycket den personen vet om mig sedan tidigare. Men för att sammanfatta det hela kan man säga att jag har trivts bra tillsammans med djur sedan jag var väldigt liten – för mig har det alltid varit lätt att kommunicera med djur och att förstå mig på dem.

För ett år sedan ungefär kom jag till ett vägskäl i mitt liv där jag varken visste in eller ut. Jag ville bara bort, se något annat, göra något annat och bli någon annan. Jag orkade inte ge mer av mig själv till kunderna – trots att jag älskar mitt jobb som resesäljare över allt annat – och jag orkade inte prestera mer. Vid ett tillfälle delade jag med mig av detta till mormor och morfar, en sen kväll med te och mackor vid köksbordet, och morfar berättar historien om VD:n som fick nog av sitt pretentiösa liv och började jobba på Skansen. Där trillade det ned en pollett för mig, och jag började leta med ljus och lykta efter alla former av liknande jobb. Så småningom slog det mig dock att man inte bara kan kasta sig in i det, utan man måste ha en utbildning. Efter en del sållande på marknaden hittade jag denna – i Skara.

För ett halvår sedan började jag med de första trevande stegen till att göra denna dröm till verklighet. Jag pratade med några vänner om det, kikade på möjligheter med att hyra ut min lägenhet, hitta någon annanstans att bo och frågade mig själv om detta verkligen är vad jag vill. Svaret var att det är värt ett försök.

I augusti flyttade jag på papperet, i september skickade jag in ansökningarna, i oktober blev jag antagen och nu – i november – är jag här.
Är jag redo? Nej.
Är jag nervös? Ja

Men jag behöver göra det här. Jag är en trygghetsnarkoman på hög nivå – jag är en sådan människa som blir orolig när bussen lägger sig i en annan fil än vad den brukar, som alltid går samma väg även när det finns fler att prova, och som aldrig någonsin skulle göra en sådan här sak. Och just därför behöver jag göra det. Jag saknar mitt liv och mina vänner i Stockholm så att jag nästan går sönder – men jag måste bevisa för mig själv att jag klarar av det här. Innan jag flyttade sa jag att ”Antingen så gör jag det här eller så går jag under”, och riktigt så allvarligt är det inte, men nästan. Det är viktigt att utmana sig själv ibland, och det är grunden till allt detta.

Mina katter sitter och tittar på mig, precis som ”Vad gör vi egentligen här?”. Men de verkar ta det hela med ro i alla fall. Smulan har suttit tryckt intill mig nästan hela dagen, och Tuffsan släpar sin favoritleksak – en rosa ”vippa” med fjädrar och bjällror fram och tillbaka i hela lägenheten. Småtjejerna. Jag gör mina tappra försök att förklara ”Här ska vi bo nu ett tag”, det vore ju bra om de förstod också. :-) Har även mutat dem med godis för att de var så duktiga och tysta hela bilresan. Det gick faktiskt väldigt bra – jag var mentalt inställd på att de skulle skrika hela 35 mil, men bortsett från lite klagande ljud ibland så gick det alldeles utmärkt. :-)

När jag väl kom fram igår efter c:a fyra timmars resa och ett stopp i Örebro, följde jag GPS:en och parkerade framför vad som såg ut att vara en kyrka eller ett församlingshem. Ett stort gäng pensionärer kom uttraskande och tackade för sällskapet. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, så jag gjorde mitt bästa för att se världsvan ut och ringa till Patrik som jag hyr lägenheten av. Rätt vad det är märker jag hur pensionärerna tittar lite suspekt på mig, och jag se mig själv utifrån – fullpackad bil, Metallica spelandes på stereon och en färgglad tunika med leggins och pälsstövlar till. Herregud. Jag måste tona ner mig själv nu. :S

Haha, vad som också är lite intressant är när jag passerade förbi skylten ”Skara”, då mitt alldeles egna ledmotiv Sparvöga spelades! (Jag hade Sparvöga som första ledmotiv, sedan blev det Curly Sue för två år sedan). Visst att jag är så uråldrig att jag har kassettband i min stereo, men tajmingen tyckte jag var fantastisk i alla fall. :-) Så till tonerna av Marie Fredrikssons ”Flyg lilla Sparväga, högt över ängarna, dröm dina drömmar, så länge du känner liv” körde jag förbi bondgårdarna. Det är ett ögonblick jag bevarar djupt i hjärtat, och ett betryggande tecken på att det nog ska lösa sig här.