Holy cow!

Söndag i Skara innebär att det inte händer speciellt mycket alls - affärerna är stängda och jag vette sjutton vad folk gör för något, jag tror att de håller sig inomhus och kollar på TV eller något. Spelar spel - I don´t know. Om jag inte hade haft prov imorgon hade jag kikat på Ally McBeal och läst böcker, samt lyssnat på Kent. Men ska nu istället åka till Vara för att plugga lite med Susan. Det är lika bra - jag har kommit ifrån pluggis-Malin som jag varit större delen av min uppväxt (vi pratar extrem pluggis, vilket jag till slut lessnade på i samband med 20-årsdagen, men det är en annan historia), och behöver hennes motivation. Så det ska bli mysigt. Hon är gullig, jag gillar henne. Christian skulle egentligen också haka på men hade blivit sjuk.

Haha, Christian stod för övrigt för veckans skönaste kommentar. :-) Vi hade lektioner om kons anatomi, blodomlopp, muskler o.s.v. Både han och jag halvsov men lyckades väl få det att se ut som att vi lyssnade. Så går vi alla ut till matsalen för att fika vid tre-tiden, efter en hel dag av att prata om detta, och dricker vårt kaffe och pratar om andra saker. När det sedan är dags för att återvända till letionen säger han "Åh, vad roligt, då var det dags igen då..." med det mest omotiverade tonläge som bara var möjligt, utan att egentligen tänka på det själv. Jag satte kaffet i halsen och asgarvade - det var så himla klockrent i situationen! Och en underbar kontrast till alla som är upvuxna på gårdar och redan vet vart manken och flanken och kronan och allt vad det är sitter någonstans. :-)

Dagarna på gården har förlöpt bra - jag börjat lära mig det mesta nu och kan se i vilken ordning saker och ting ska utföras samt starta upp i mjölkrummet. Det jag missar på är diskningen - det är ett galet komplicerat system och omvänd ordning än när man startar upp för mjölkningen. Min blåa personlighet vill inte riktigt acceptera det, but I´m getting there.

Det är väldigt roligt att jobba tillsammans med Anders, han är så himla lättsam. Jag tror att en del av förklaringen till att vi trivs så bra ihop är för att han påminner mig om pappa - de är båda egna företagare som sliter hårt och värnar mycket om andra mäniskor. Jag känner mig väldigt trygg tillsammans med honom, vilket gör det lättare att jobba tillsammans också. Och han blir aldrig arg på mig, trots en miljard frågor och en hel del missar ibland. Som häromdagen sa han att jag kunde rykta korna lite.
"Absolut!" svarade jag. "Hur gör man då...?", varpå han titade på mig med ett stort leende. Liksom, jag har ju hört ordet, men aldrig provat själv. Ja, och nu vet jag hur man gör det med. :-)

På tal om pappa har jag verkligen sett nya sidor av honom under min vistelse här. Han ringde mig igår - då jag åkt till Göteborg över dagen och satt och drack kaffe på Café Ängla - och frågade hur det kändes och om jag mådde bra. Han räknade antalet helger jag skulle vara ensam och sa att "Det är bara att säga till så kommer vi ner och hälsar på dig". Lilla, fina, pappa... Jag blev så glad. :-)

Det finns en ko på gården som inte gillar mig, av någon anledning. Kon Pia vägrar låta sig mjölkas av mig och sparkas så snart jag kommer i närheten. Jag kan verkligen inte förstå det. Kor minns ju när man skadat dem och kan ibland koppla samman en viss människa med en viss händelse, ex. om de haft juverinflammation eller så och första gången de kände av det kopplar de ihop med människan som mjölkade dem då. Men Pia verkar inte ha ont, och jag har verkligen inte skadat henne. Det enda jag kan komma på är att hennes "kokompis" som stod brevid henne gick iväg till slakt samma dag som jag mjöljkade henne första gången. Kanske kände hon av min separationsångest (jag gillade aldrig kompisen eftersom hon slog med svansen konstant, men sörjde förstås den tomma platsen ändå), och tog till sig av det som ogillande...? Eller så är det bara jag som analyserar för mycket, som vanligt... :-)

Ja, separationsångesten ställs iaf verkligen på sin spets här. Jag kommer tilbaka till den ganska ofta eftersom den tyvärr är en stor del av mitt liv som jag jobar på att försöka få bort. En del av träningen är att faktiskt uppleva sorgen över de tomma platserna där det tidigare stått kor som jag tagit hand, känna att det är jobbigt och tillåta mig att sörja. Jag vet at det låter töntigt i samanhanget kor, men poängen är ju att komma åt känslan jag har och uppleva den. Hittills går det bättre och bättre faktiskt. Fortfarande klarar jag inte riktigt av att se dem köras iväg för slakt (det är fruktansvärt, de går iväg längsmed gången och traskar råmande upp i lastbilar - jag gråter varje gång), men det är nog inte helt nödvändigt.

Nu är det dags att köra iväg till Susan! :-)