Livet på landet

Idag är en dag präglad av dåligt samvete. För allt och alla. Jag har dåligt samvete för tjejen jag måste informera om att jag redan hittat någon annan som hyr min lägenhet, jag har dåligt samvete för en ko jag glömde kvar mjölkmaskinen på, och även dåligt samvete för alla människor som jag upplever mig göra besvikna. Det är fullständigt irrationellt, jag vet det, men ändå. Idiotiskt dumma känsla.

Det har nog att göra med att jag ska värna om alla människor så förbaskat mycket. Istället för att bara ta till mig och säga "Tack" så ser jag framför mig besvikelsen i deras ansikten. Jag är så extremt fokuserad på att alla ska må bra hela tiden, vilket kan vara oerhört energikrävande i längden. Jag har haft ett bra tag då jag bara fokuserat på mig själv, men en tid tillbaka har jag tyvärr halkat tillbaka i mina gamla tankemönster då och då.

En sak som jag dock gjort framsteg med är att inte sätta så höga krav på mina betyg. Jag var ju en råpluggis i 20 år, som inte kunde acceptera att någon annan fick bättre betyg än jag, men nu har det äntligen vänt på riktigt. Susan fick MVG på provet och jag fick ett och ett halvt poäng ifrån. Tanken slog mig inte ens att vara avundsjuk på henne, och jag blev genuint glad för hennes skull. Det känns riktigt kul att äntligen ha kommit till den insikten. Hon förtjänade det mer än jag, så är det. Jag lade inte lika stort fokus vid att plugga heller som hon gjorde, och självklart ska det visa sig i resultaten. Fel vore det annars.

Jag har t.o.m. insett att jag nästan vänt på det hela och låtsas som att jag inte vet saker och ting, bara för att få njuta av att inte behöva vara den som förklarar och vet. Självklart i väldigt måttliga mängder, men ibland kan jag fråga Anders eller Susan om saker som jag vet, men det är så härligt att få något förklarat för sig ibland. När jag kommer tillbaka till jobbet är det ändå jag som ska sitta inne med all information, så det känns underbart att få släppa lite och bara vara praktikant fullt ut. Men - jag dumförklarar inte mig själv, bara passar på att låtsas ett tag.

De senaste dagarna har jag fått höra en hel del "Vad modig du är som bryter upp ditt vanliga liv för att prova på det här". Och ja, det är jag definitivt. Men det konstiga är att jag istället för att ta till mig av den känslan, är orolig för att de ska se mig som misslyckad som inte fullföljer detta. Jag VET att det i grund och botten handlar om att människor beundrar sånt de inte tror om sig själva (jag utgår helt och hållet ifrån mig själv här), men ändå tror jag att de ska tänka "Jaha, hon pallade inte", istället för "Men hon provade iaf". Eller egentligen är det ju sak samma vad de tänker - vad jag gör är mitt beslut och enbart mitt, och bara jag sätter gränserna i mitt liv. Men ändå, jag kommer inte ifrån det där stynget av dåligt samvete. Igen.

Har dock haft två toppendagar på gården där jag jobbat tillsammans med Amanda, då Anders varit på studiebesök på andra gårdar runtom i landet. Hon gav mig fria händer med att både dra igång och avsluta mjölkningen, och till min förvåning klarade jag det faktiskt. :-) Avsluta med diskmaskinen som sträcker sig över halva mjölkrummet trodde jag inte att jag kunde, men det gick bra ändå.

Inledde dagen med att gosa med nya kalven Alma - född i måndags - som skuttade runt, runt i sin box. :-) Vansinnigt söt liten varelse. :-)

Jag har nu hamnat på stadiet av att börja få någon form av liv här. Nu i helgen har jag fått inbjudan till bio på fredag, och pysselfest på lördag. Om jag inte hade åkt hem över helgen hade jag hakat på. Fortfarande tycker jag att mitt liv hemma är otroligt mycket roligare, men ändå, det känns betryggande att veta att det iaf finns möjligheter. Jag har ju några helger kvar att fördriva här också. :-) Och jag har fått bevisat för mig att man kan starta upp ett nytt liv i en ny stad utan större svårigheter.