Söndag i Skara

Jag har lärt mig många värdefulla läxor sedan jag kom hit. Framförallt har jag insett att jag är så mycket mer anpassningsbar än vad jag någonsin trodde att jag skulle vara. Under denna vecka har jag varit ute på bondgården tre dagar. Mitt arbete har bestått av att mjölka korna, mocka, ge mat åt kalvarna och att städa, diska och sopa i mjölkrummet och i ladugården. Jag visste inte ens om att jag var kapabel til att kunna stå bakom en ko som bajsar mot mig och samtidigt försöka mota undan en kalv som bara vill iväg ut ur sin spillta. Jag visste inte att jag skulle stå och försöka fösa in en ko som ska kalva, in ifrån gården utanför till ladugården när årets första snö faller. Och jag visste inte att jag kunde ösa flera hundra kilo ensilage till korna. Utan att ens klaga. Utan att säga "Det här är inte mitt liv - jag säljer resor och är ute och festar på helgerna, vad är det här?? Jag vägrar!". Jag har gjort precis allt jag blivit ombedd att göra; vilket involverar såväl städning av spilltorna som att spola lampskärmar rena från flugskit.

Och kanske är det vad Susanna kallar survival-mode. "Jag har sett dig gå in i det läget flera gånger - du fixar det här" har hon peppat mig med.

Självklart vill jag fortfarande hem. Jag önskar inget hellre än att få komma hem till min lägenhet, sätta mig vid mitt skrivbord på jobbet och ta hand om mina kunder igen, gå ut och festa på helgerna med mitt underbara gäng, men jag måste ge det här en chans. Nu när väl det första stadiet av "Jag-kommer-inte-klara-det-här" passerat så börjar jag tycka att det är lite mysigt. Det finns en charm med att sitta i klassrummet med människor som jag aldrig ens sagt hej till annars, och att jobba ute på gården. Det är inte mitt liv och jag kan bara se mig själv i det under en begränsad period, men under den perioden tänker jag ha det trevligt.

Saker och ting börjar lösa sig runtomkring detta. Jag har en månad på mig att komma tillbaka till mitt jobb, och Lina som hyr min lägenhet tycker att det känns helt okej att vi bor tillsammans. Min plan är att hon kan börja jobba i Solna-butiken som nu söker personal, vilket ju skulle innebära att jag får tillbaka min tjänst och att hon får en fast tjänst, men att vi ändå bor tillsammans. Det hade varit den ultimata lösningen för min del. Då kan jag komma tillbaka till jul, börja jobba igen 1 Januari, och hon behöver inte drabbas av det heller. Enda orosmolnet på min himmel nu (förutsatt att den planen med Solna fungerar) är det faktum att jag har tre månaders uppsägningstid på lägenheten här i Skara. Det känns förstås förbaskat bittert att betala hyra för en lägenhet där jag inte kommer att bo, men samtidigt ställer jag mig frågan om man kan mäta värdet i att uppskatta sitt liv i pengar? Om jag inte hade gjort det här hade jag fortsatt vara irriterad på kunderna, tagit människor för givna och inte förstått hur vansinnigt bra jag har det. Då kan jag ta att jag får betala lite för den insikten.

Har dock diskuterat detta med Patrik som jag hyr lägenheten av så att han ska veta vad som händer i mitt huvud också. Jag nämnde till honom att jag bara kommer att stanna till jul och sa att jag hjälper honom på alla sätt med att få lägenheten uthyrd, också med argumentet att det är lättare att hyra ut den under en längre period än en kortare. Lägenheten i sig bör inte vara svår at få uthyrd - den är jättemysig och ligger centralt. Så jag hoppas att det ska lösa sig även där. Och gör det inte det, ja, då överlever jag ändå.

Lars sa till mig när jag pratade med honom för några dagar sedan att "Det är jättesvårt att ge upp ett liv som man levt i 25 år, bo i en lägenhet som inte är ens egen och bo i en stad där man inte känner någon, man tvingas ge upp all kontroll och bara hänge sig åt att bli formbar". Och precis så är det. Jag ser inte det här som ett misslyckande någonstans, även om jag säkert kommer att få höra kommentaren flera gånger. För mig är det här bland det absolut bästa jag gjort. Jag har fått ett självförtroende som jag behövt länge, och jag har lärt mig att ge upp allt och bli någon annan. Det är något jag bär med mig.