Taking The Long Way Home

Min inspiration till att skriva har återvänt, wohej! Jag kom på mig själv med att sitta i bilen och tänka att "Åh, snart får jag komma hem och skriva igen!". Underbart. Just like old times. :-)

Jag har gjort en analys av situationen de senaste dagarna, baserat på att jag ofta fått höra kommentaren "Men vad hade du förväntat dig?" när jag beklagar mig över att ha koskit i håret och gå upp tidiga morgnar. Och svaret är faktiskt att jag inte vet. Jag har ingen aning om vad jag hade förväntat mig. Jag antar att jag bara så desperat ville ändra på något i mitt liv att jag såg en chans i detta. Och jag ser - för tydlighetens skull - fortfarande inte att jag gjort något fel, och jag ångrar inte att jag flyttade hit. Jag har haft och har en toppenhärlig tid. Men jag stör mig på frågan när den ställs på det sättet. Därför har jag också gjort en vidare analys av de människorna som ställt frågan på det sättet, och kommit fram till att jag tror att de själva önskar att de kunde åstadkomma större förändringar i sina liv, och därför ifrågasätter varför man inte tar chansen när man har den. Och vad gäller det kan jag egentligen inte säga mer än att ibland är vägen lång till att hitta hem, men när man väl har hittat den vore det korkat att ändå fortsätta på fel väg. I min värld i alla fall.

Idag och igår har jag varit ute på gården. Trivs riktigt bra - Anders är suverän att jobba med. Han har tålamod, han ger mig ansvar och han skämtar massor, samtidigt som han sitter inne med en otrolig kunskap och engagemang inför sitt jobb. Jag har all respekt för honom. Är också förtjust i att han litar på mig så pass mycket - ofta kan han lämna mig ensam i ladugården i nån timme eller två och komma tilbaka bara för att ropa "Nu är det kaffe!", utan att kontrollera att jag gjort saker och ting rätt. Det känns som ett jättefint förtroende.
Utöver Anders är det även hans dotter Amanda som jobbar på gården, samt Reine som är lite utvecklingsstörd och jobbar två timmar om dagen. Amanda är jättehärlig - hon är i likhet med resten av familjen varm och öppen och lätt att jobba med. Reine gillar jag, men jag har såååå svårt att höra vad han säger... Så jag brukar oftast nicka och le när jag pratar med honom. :-) Även resten av familjen Jansson hjälper till på gården, vilket är riktigt häftigt att se hur synkade de är. Ena sonen kör traktorn, andra gödslar på fälten och mamman undervisar i skolan om kokontroller och allt vad det är. De är verkligen en idyllisk liten familj i den röda stugan med ladugård ute på landet, häftigt att ha hamnat mitt i det. Vilket - när det kom på tal - följdes upp av mamma Marianne med kommentaren "Men ibland blir man hemmblind". Och det har hon ju vansinnigt rätt i.

Det känns på något vis som jag är splittrad i två personligheter när jag är här - den ena delen av mig är kvar hemma i Stockholm och säljer resor och festar på helgerna, och den andra är här och jobbar på gården och pluggar kokunskap. Det är en väldigt udda känsla som förstärktes ytterligare av att vara hemma i helgen. Å andra sidan gör jag vad jag kan för att anpassa mig till livet här, och jag har t.o.m. kommit på mig själv med att byta lite dialektala ord ibland. "Görbra", "Det är la härligt" och en väldans massa a:an istället för e:e - som i "halst" istället för "helst". Jag antar att människan är en mycket anpassningsbar varelse om även jag kan släppa min älskade stockholmska. :-)

Klassen är på det stora hela suverän också, jag har ju Christian, Susan och Anders som är järngänget. Christian gillade jag från första stund - han ska alltid lyssna på den som inte blir hörd och han bekräftar hela tiden. Även om jag ser det till viss del som en ovana hos mig själv i och med att jag gör likadant, är det väldigt tryggt att finna det hos någon annan. Även Susan är toppen, vi är ju jämngamla, men jag kan känna att vi inte är helt överens om allt. Vad gäller skolan är hon där jag var när jag var 18 år - kämpar på helt frenetiskt, vill ha högsta betyg i allt och lägger ner all tid hon har på skolan. Jag antar att det blir konstigt när jag har släppt det och börjat fokusera på andra saker i mitt liv. Samtidigt tycker jag att hon är suverän som person och vi har ändå kul ihop, kan ringa varann och snacka lite skit och träffas ibland på helgerna. Anders gillar jag därför att han vid 56 års ålder sadlat om, och med en timid blick visar bilder på sina älskade grisar samt sitt barnbarn. Det är en fascinerande bunt människor. :-)

Christian har ju dessutom en tendens att fälla såna klockrena kommentarer lite då och då, den senaste var då vi går iväg ut på fikarast och jag berömmer hur vackert Skara är i soluppgången, och kallar det Skara by morning.
"Ja du Malin - och allt det här är ditt!" svarar han då.

Jag vet inte jag. Det är splittrat alltihopa. Men såhär brukar jag göra när jag är förvirrad, då snurrar jag till det ännu mer så brukar jag förr eller senare hitta rätt i röran i alla fall.

Jag antar att jag saknat att brinna för något så himla länge. Jag har gått på tomgång, längtat efter något annat, vadsomhelst egentligen, och bara önskat att saker och ting kunde se annorlunda ut i vardagen. Därmed inte sagt att det är det rätta, men det är otroligt tacksamt att ha den känslan igen. Jag är en människa som behöver brinna för något, då blir jag levande igen.