Bye, bye Skara!

Då var det dags för sista natten i Skara! :-) Jag har haft en härlig tid här, och lärt mig så mycket som jag kommer ta med mig hela livet. Det har varit två både fantastiska och helvetiska månader, men jag ångrar absolut ingenting.

Veckan har passerat snabbt, och sista dagarna på gården bjöd på en hel del överraskningar. Igår fick jag starta igång mjölkningen själv, och inledde som vanligt med att gå runt ett varv med foderskrapan (ja, det är för att ta bort kobajs, men det låter finare att säga foderskrapa...). När jag kom fram till kossan Haga såg jag att hon har kalvat - men det fanns ingen kalv där! Panik! Det är bland det första vi fick lära oss i skolan; att förlora en kalv är en av de största kostnaderna som kan drabba en bonde. Så jag letade runt helt frenetiskt, och tänkte att den stackars kalven kanske hade hamnat i gödselrännan, varpå jag kastade mig på knappen för att stänga av den. Men nej, ingen kalv. Jag gick runt och ropade, jag kollade hos de andra kossorna i närheten, och sen rätt vad det är kom den råmandes ut ur en av kalvarnas boxar. :-) Trots att den bara var några timmar gammal så traskade den - eller hon - runt i alla fall, vilket ju också hade kunnat få till följd att hon traskade ut genom ladugården (eller vad vet jag, men det står ju öppet utåt...), så jag släpade kalven genom ladugården enligt konstens alla regler för att stänga in henne i en annan box som i alla fall gick att låsa igen. Fick galet ont i ryggen, men efter det var jag lugn i alla fall. :-)

Idag har hon fått flytta in till grannkalven Peter; han med underbettet. De är båda tecknade på samma beigeaktiga sätt, båda har långa, mörka ögonfransar, svarta mular och är jerseykor, så de är otroligt vackra tillsammans. Också kul att Peter har fått en lekkompis, jag brukade jaga honom runt i boxen tidigare och riktigt såg hur det lyste om honom då. Nu har han Haga att leka med och jaga runt en massa. :-)

När jag lämnade gården idag skulle just Hjärtros kalva, och jag övervägde att stanna kvar för att vara med under förlossningen, men kände att jag inte riktigt hade tid. Jag har ju redan varit med på ett par, och risken är att det drar ut på tiden. Så jag sa istället hejdå till familjen och tackade för den här tiden, samt lämnade över en tavla till Anders med foton som är ett "medley" av min tid på gården. Kommer dock sakna både honom och kossorna galet mycket. :-(

Jag har även fått tillbaka alla prov, och är galet nöjd med resultatet. Ligger på MVG eller strax under på alla, vilket var betydligt mer än vad jag hade förväntat mig med tanke på mitt begränsade engagemang. :-) Men det är kul att få bekräftelse för att jag faktiskt kunnat ställa om mitt huvud till allt nytt. Och jag känner att det är kontentan av alltihopa och det är med det jag vill låta den här bloggen gå i graven - jag KAN förändra jag med. Jag som avskyr förändringar, kan ändra om hela mitt liv och mitt huvud efter ett helt nytt tänk. Det är fantastiskt! :-)

Tack älskade lilla Skara för den här tiden! :-)

// Bonde-Malin

Kotavlor

Idag på gården har jag roat mig med att byta kotavlor. Det är ungefär som världen utanför kovärldens motsvarighet till att städa toaletter. Men det är lugnt - jag är gammal hotellstäderska och jag vägrar banga för såna saker. Och så farligt var det egentligen inte. Ovanför varje ko hänger en tavla som berättar i princip hennes livshistoria - när hon är född, vad hennes föräldrar heter, hennes celltal (hur bra eller dåliga de är, det påverkar i sin tur mjölkkvalitén), hur mycket hon mjölkar och när hon ska kalva nästa gång. Dessa hänger strax ovanför kon på en ståltråd som är fästad och löper längsmed hela taket. Och dessa tavlor ska bytas ut en gång i månaden. So far so good. Problemet är att de dels är täckta av intorkat flugskit, dels att de hänger en bra bit ovanför kon, vilket innebär att man måste klättra upp på grindarna mellan korna för att få tag på dem. Så när jag klättrade upp mellan korna och stod och balanserade där, fick nästan varje kossa till höger (man besöker dem per par) om varje par för sig att klia sig mot mig. Och de väger sådär en 500-600 kg, så en stilla buff från dem är rätt kraftfull. I kort - jag höll i mig i stången ovanför som var täckt av flugskit, lager av damm och något som jag inte ens vill veta vad det var, försökte med den andra handen ordna tavlan med hjälp av den andra kons rygg och pratade samtidigt lugnande. Sen gällde det att snabba sig innan kon inte fick för sig att klia sig nästa gång. Jag är glad att ingen filmade mig i det ögonblicket. :S

Kossorna är dock galet charmiga - de buffar något frenetiskt när de får möjlighet. Står man inte och balanserar precis bredvid dem är det rätt mysigt. Jag kallar dem för "bufftjejer" när de gör så - ytterligare ett ord som tillkommit i stallet (och egentligen är återanvänt från katternas smeknamn). Det är synd att praktiken är slut nästa vecka - jag hade kunnat skriva en hel vokabulär med nya ord åt Anders. :D

En och en halv månad skapar många nya skumma vanor, och numera lystrar jag till brölanden. Det är helt absurt, men jag kommer på mig själv med att vända mig om när kossorna brölar. Som om de pratade med mig. Vilket de iofs gör ibland though, när jag kommer in på morgonen eller eftermiddagen för att mocka och utfodra dem brukar någon alltid svara när jag ropar "Hej tjejer!". :D Charmtroll.

Nu är Susan på väg hem hit för att dricka vin och plugga till provet på måndag. :-)

Cogito ergo sum

Jag har en hel del nojjor, och en av de största är att försöka förstå allting. Framförallt när jag får en känsla som är irrationell, dominerande eller på annat sätt "stör" mig så har jag det som mission att ta reda på varifrån den kommer. I vissa fall blir jag panikslagen samtidigt och kan inte strukturera tankarna (den som har sett mig chockad eller väldigt förvånad vet att jag då hamnar i ett läge där jag liksom loopar i tankarna och är helt borta, oftast nån timme framåt), men oftast blir det bara en första lätt förvirring som följs av någon form av analyserande klarhet. Idag hände detta i samband med att Reine - den utvecklingstörda killen som jobbar på gården två timmar om dagen - ville ha skjuts hem av mig. I normala fall hade jag svarat att jag självklart skjutsar personen ifråga hem, men med Reine kände jag spontant hur hela kroppen skrek "Neeejj!". Och jag kunde inte förstå varför! Det är inte det att jag ogillar honom. Han är harmlös och skulle aldrig göra en fluga förnär. Men jag undviker honom jämt, har jag märkt. Och till slut slog det mig att han skrämmer mig - det var därför jag inte ville skjutsa hem honom och tvingas föra ett konstlat samtal som jag ändå inte förstår eftersom jag inte hör han vad han säger. Och varför skrämmer han så? Därför att jag inte förstår honom. Jag kan inte läsa av honom, kommunicera eller ens lista ut hur mycket av det jag säger han förstår. Därav min reaktion vad gällde just honom.
Det hela fick dock en bra lösning ändå- Anders sa att det gick bra för honom att skjutsa med. Annars hade jag självklart inte lämnat honom ensam kvar på gården.

Sen har vi del två i detta. Min egen lilla stund på dagen är när jag kör hem från gården och lyssnar på musik. Jag har haft samma kasettband i en och en halv månad nu och kan varje låt utantill, men de var också noggrant utvalda av den anledningen. Och jag visste att näst ut på bandet var My Immortal - en metalballad av Evanescence, till vilken jag alltid tänker på Sara. Ibland skruvar jag upp volymen, ibland gråter jag en skvätt, ibland blir jag bara försjunken i tankar. Men den låten är en av de viktigaste på bandet. Och jag ville ha den stunden för mig själv, det var en sån dag.
För övrigt har jag citerat refrängen i den låten i hennes julkort.

Utöver det faktum att jag inte kan förstå allt här i världen så har dagen på gården varit väldigt trevlig. Det har kommit en ny liten kalv som heter Peter. Mamman Pia (en tjur heter ju alltid något som börjar på samma bokstav som mammans namn) är en charmerande liten jerseydam, och Peter är väldigt lik henne. Han är beige och ser ut ungefär som ett rådjur. Buffar helt frenetiskt, skuttar runt i sin lilla kalvningsbox och nosar på allt. Underbar! :-) Också spännande att höra hur Pia och Peter lockar på varandra. Oftast är det mamman som börjar, så svarar kalven med ett eget brölande, och mamman svarar direkt på det. Sådär kan de hålla på ett tag.

Rutinerna har rullat på väldigt bra idag - jag tog hand om både förmiddags- och eftermiddagsmjölkningen själv. Anders hjälper fortfarnade till med kvigorna som är lite bråkiga, samt de som ska mjölkas i separat spann, men jag känner mig absolut nöjd med hur arbetet går framåt. Det trodde jag aldrig om mig själv... Inga katastrofala misstag. Ibland tabbar jag mig med ordningen på saker, och idag råkade jag ge korna lite mögligt hö, men på det stora hela går det bra.

Har också hittat ytterligare en likhet mellan Anders och pappa - båda har myndighetsröster! Mamma brukar alltid säga att pappa får en s.k. myndighetsröst när han ska prata med kunder, kollegor och annat folk han behöver "slå upp fjädrarna lite extra inför". Anders gör likadant. Men jag har egentligen bara hört det när han ska säga till mig om viktiga saker, som idag när han frågade mig hur Torleif i klassen är, inför nästa praktikperiod. Då kom myndighetsrösten fram. :-)

Weee - måndag! :D

Då var det måndag igen, meaning en ny dag i skolan. Det är ett rasande tempo just nu - papper lämnas i högar och lärarna förklarar stressat att det här hinner de inte gå igenom, det kan vi göra hemma. Jag tar dock det hela med ro och pluggar på det jag kan och orkar ta in. Mer än så kan jag inte göra. Just nu är det kalvars foderstater och uppfödning av kvigor som gäller mest. Det är spännande, så I don´t mind att plugga lite extra då.

Annars var jag med om en ganska intressant konversation i skolan idag. Vi har förmiddagsfika (som alltid klockan tio - kaffe och macka med ost och marmelad) och diskuterar filmen Tomten Är Far Till Alla Barnen. Jag påpekar att Anders Ekborg är ju helt fantastisk, varpå jag får till svar av en kille i klassen att "Dan Ekborg sjunger ju mycket bättre".
Jag blir knäpptyst. Att kritisera Anders Ekborg är för mig ungefär som att svära i kyrkan. Att säga att Dan är en bättre sångare, ja, det är helt oacceptabelt! Så jag säger långsamt att "Nej, Anders är betydligt bättre. Han har gått vid operahögskolan. Och han..."
"Jo, men Dan är ändå bättre" säger killen ifråga och tar en tugga på sin macka.
"Ojdå, där smalnade hennes ögon av rejält!" säger Christian och backar dramatiskt ut stolen. "Det är nog bäst att passa sig!" med ett fniss.
"Alltså, du kan inte ens jämföra dem två!" börjar jag argumentera, men inser snart att han förmodligen inte vet vem som är vem ändå, och avslutar med "Gör mig en tjänst och kolla på Chess".
Bönder, som Hampus skulle ha sagt... :-)

Annars har jag ägnat dagen åt en del observationer. Lite senare i matsalen, under lunchen (kalops med potatis och stort salladsbord, mums!) diskuterar jag dejting med en av damerna som bor längst ut på landet. Jag vet egentligen inget om henne förutom just att hon bor på landet och att hon tycker om hästar, så jag tänkte att jag gör ett försök att prata lite djupare än så. Och hon berättar att hon skilde sig från sin man för fyra år sedan. Och började dejta grannen som skilde sig från sin fru i samma veva - för det var ju rätt passande och de hade ju kul ihop.
Slutsats - det där med att vara kräsen när det kommer till dejting är helt klart ett storstadsfenomen. Jag är fascinerad. Och lite förskräckt. Men mest fascinerad.

Helgen har jag tillbringat med att i lugn och ro konstatera att jag missar årets största utekväll som Toby pratat om sedan en månad tillbaka. Nja, det är inte helt sant, nog var jag rejält avis där ett tag, men jag har processat mig själv till att lugna ner mig. :-) Fredagen tillbringades med att äta räkmacka och kolla på Ally McBeal, samt gosa lite med katterna. Lördagen tog jag det bara lugnt - gick ut på en promenad på kvällen för att beundra julskyltningen i Skara, köpte en pizza på vägen hem, och kikade på ytterligare lite mer Ally McBeal.
På söndagen åkte jag buss till Göteborg och mötte upp Lars, som jag skrivit till på facebook sedan i sensomras. Han visade mig runt i stan, och vi gick på julmarknad på Liseberg. Otroligt mysigt att traska runt bland 5 miljoner tända lampor, försäljning av allt mellan himmel och jord (själv köpte jag kaffe med apelsin och chokladsmak), åka rulltrappa under stjärnhimmel i brist på "riktiga" åkattraktioner, äta karamelläpple och sedan sjunga julallsång till Lotta Engberg, Fredrik Kempe och Sofia Källgren. Det var en riktig toppendag, men otroligt mycket julkänsla. :-)

Taking The Long Way Home

Min inspiration till att skriva har återvänt, wohej! Jag kom på mig själv med att sitta i bilen och tänka att "Åh, snart får jag komma hem och skriva igen!". Underbart. Just like old times. :-)

Jag har gjort en analys av situationen de senaste dagarna, baserat på att jag ofta fått höra kommentaren "Men vad hade du förväntat dig?" när jag beklagar mig över att ha koskit i håret och gå upp tidiga morgnar. Och svaret är faktiskt att jag inte vet. Jag har ingen aning om vad jag hade förväntat mig. Jag antar att jag bara så desperat ville ändra på något i mitt liv att jag såg en chans i detta. Och jag ser - för tydlighetens skull - fortfarande inte att jag gjort något fel, och jag ångrar inte att jag flyttade hit. Jag har haft och har en toppenhärlig tid. Men jag stör mig på frågan när den ställs på det sättet. Därför har jag också gjort en vidare analys av de människorna som ställt frågan på det sättet, och kommit fram till att jag tror att de själva önskar att de kunde åstadkomma större förändringar i sina liv, och därför ifrågasätter varför man inte tar chansen när man har den. Och vad gäller det kan jag egentligen inte säga mer än att ibland är vägen lång till att hitta hem, men när man väl har hittat den vore det korkat att ändå fortsätta på fel väg. I min värld i alla fall.

Idag och igår har jag varit ute på gården. Trivs riktigt bra - Anders är suverän att jobba med. Han har tålamod, han ger mig ansvar och han skämtar massor, samtidigt som han sitter inne med en otrolig kunskap och engagemang inför sitt jobb. Jag har all respekt för honom. Är också förtjust i att han litar på mig så pass mycket - ofta kan han lämna mig ensam i ladugården i nån timme eller två och komma tilbaka bara för att ropa "Nu är det kaffe!", utan att kontrollera att jag gjort saker och ting rätt. Det känns som ett jättefint förtroende.
Utöver Anders är det även hans dotter Amanda som jobbar på gården, samt Reine som är lite utvecklingsstörd och jobbar två timmar om dagen. Amanda är jättehärlig - hon är i likhet med resten av familjen varm och öppen och lätt att jobba med. Reine gillar jag, men jag har såååå svårt att höra vad han säger... Så jag brukar oftast nicka och le när jag pratar med honom. :-) Även resten av familjen Jansson hjälper till på gården, vilket är riktigt häftigt att se hur synkade de är. Ena sonen kör traktorn, andra gödslar på fälten och mamman undervisar i skolan om kokontroller och allt vad det är. De är verkligen en idyllisk liten familj i den röda stugan med ladugård ute på landet, häftigt att ha hamnat mitt i det. Vilket - när det kom på tal - följdes upp av mamma Marianne med kommentaren "Men ibland blir man hemmblind". Och det har hon ju vansinnigt rätt i.

Det känns på något vis som jag är splittrad i två personligheter när jag är här - den ena delen av mig är kvar hemma i Stockholm och säljer resor och festar på helgerna, och den andra är här och jobbar på gården och pluggar kokunskap. Det är en väldigt udda känsla som förstärktes ytterligare av att vara hemma i helgen. Å andra sidan gör jag vad jag kan för att anpassa mig till livet här, och jag har t.o.m. kommit på mig själv med att byta lite dialektala ord ibland. "Görbra", "Det är la härligt" och en väldans massa a:an istället för e:e - som i "halst" istället för "helst". Jag antar att människan är en mycket anpassningsbar varelse om även jag kan släppa min älskade stockholmska. :-)

Klassen är på det stora hela suverän också, jag har ju Christian, Susan och Anders som är järngänget. Christian gillade jag från första stund - han ska alltid lyssna på den som inte blir hörd och han bekräftar hela tiden. Även om jag ser det till viss del som en ovana hos mig själv i och med att jag gör likadant, är det väldigt tryggt att finna det hos någon annan. Även Susan är toppen, vi är ju jämngamla, men jag kan känna att vi inte är helt överens om allt. Vad gäller skolan är hon där jag var när jag var 18 år - kämpar på helt frenetiskt, vill ha högsta betyg i allt och lägger ner all tid hon har på skolan. Jag antar att det blir konstigt när jag har släppt det och börjat fokusera på andra saker i mitt liv. Samtidigt tycker jag att hon är suverän som person och vi har ändå kul ihop, kan ringa varann och snacka lite skit och träffas ibland på helgerna. Anders gillar jag därför att han vid 56 års ålder sadlat om, och med en timid blick visar bilder på sina älskade grisar samt sitt barnbarn. Det är en fascinerande bunt människor. :-)

Christian har ju dessutom en tendens att fälla såna klockrena kommentarer lite då och då, den senaste var då vi går iväg ut på fikarast och jag berömmer hur vackert Skara är i soluppgången, och kallar det Skara by morning.
"Ja du Malin - och allt det här är ditt!" svarar han då.

Jag vet inte jag. Det är splittrat alltihopa. Men såhär brukar jag göra när jag är förvirrad, då snurrar jag till det ännu mer så brukar jag förr eller senare hitta rätt i röran i alla fall.

Jag antar att jag saknat att brinna för något så himla länge. Jag har gått på tomgång, längtat efter något annat, vadsomhelst egentligen, och bara önskat att saker och ting kunde se annorlunda ut i vardagen. Därmed inte sagt att det är det rätta, men det är otroligt tacksamt att ha den känslan igen. Jag är en människa som behöver brinna för något, då blir jag levande igen.

Vackra, vackra Stockholm...

Jag lämnar nu Stockholm och är på väg tillbaka "hem" mot Skara med en liten klump i magen. Jag har världens finaste vänner. Jag har haft en toppenhärlig helg och jag saknar mitt gamla liv nåt så fruktansvärt. Så just nu känner jag väl mest för att ställa upp mig och dramatiskt skrika till busschauffören att "Stanna - det här är fel! Jag är ingen bonde, jag säljer resor och är ute och dansar hela nätterna, jag ska inte vara här!". :-) Men, jag behöver fortfarande leva bondelivet ett tag till. Jag har några läxor kvar att lära om mig själv, och de kommer jag inte listsa ut på hemmaplan. Så det blir en returresa också.

När jag kom fram till Stockholm hämtade mamma upp mig vid centralen, och jag sov hos henne i Väsby natten till lördag. Jättemysigt - vi satt och pratade till ett-tiden, då jag däckade fullständigt utslagen efter att ha jobbat på gården hela dagen.
På lördagen åkte vi in till Gamla Stan för att gå på julmarknad samt fika. Så härligt. Det blir en helt annan quality time när man är van vid att inte ses så ofta, och jag kunde verkligen uppskatta vartenda minut fullt ut.
Åkte hem till Hampus vid halv sex tiden för att lämna av min väska. Bytte om gjorde jag redan innan på Åhléns toa för att spara in lite tid, men vi blev ändå en halvtimme sena till Djingis Khan, där vi mötte upp Tobbe, Camilla, Marielle, Linda, Kent, Anna och ett annat trevligt par som jag tyvärr missade att presentera mig för. Gick efter en förvånansvärt liten portion (jag har verkligen börjat äta mycket mindre sedan jag flyttade, vet inte vad det beror på) vidare till Anchor som spelade rockmusik hela natten. Fantastiskt. Susanna och Ruben anslöt sig efter ett tag, och det var helt underbart att se dem igen. Susanna har jag egentligen bara haft sporadisk kontakt med det senaste året, och jag hoppas verkligen att vi kan hitta tillbaka till varandra nu. Ruben har funnits med på ett hörn i många år, men vi har inte varit ute och festat tillsammans mycket, så det var riktigt kul. :-)
Hela gänget var trötta, men jag höll igång för kung och fosterland trots det - hade ju en hel månad att ta igen! Så när klockan blivit ett någonting gick vi vidare till Patricia. Vid det laget var det bara jag, Hampus och Tobbe kvar. Ruben anslöt sig lite senare då han ville stanna kvar och lyssna på livebandet som spelade på Anchor. Blev kvar till stängning vid fem, alternerade mellan dansgolven och det var länge sedan jag var så lycklig. Åhhhhh vad jag har saknat at gå ut!!! Men snart, snart är jag tillbaka igen, och då har jag massor att ta igen! :-)
Avslutade kvällen på Donken med Hampus, Tobbe, Ruben samt en halvcreepy kille som berättade alldeles för mycket detaljer om sig själv. Blev lite rädd, men samtidigt uppfriskande att träffa på alla weiordos som finns i denna underbara huvudstad. :-)
Därefter hem till Hampus, sova på hans soffa nån timme och iväg till bussen efter havregrynsgröt med russin och nötter. Riktigt bra frukostidé, tycker jag. :-)
Åh, också träffade jag Matilda på vägen till centralen! Jag kom gående vid övergångsstället mittemot centralens stora ingång, och hör ett "Oh my fucking God!". Då står hon där! Återigen ett bevis på det jag alltid hävdat - det finns en mening med allt. Hon skulle på dejt och behövde peppas, och jag hade separationsångest efter att precis ha lämnat vännerna. Då springer vi på varandra för att överföra lite ny energi. Fantastiskt bra exempel på alltings "synkighet".

Jag är så gränslöst tacksam över mina vänner. Det är som att jag hittat hem med dem, och jag är vansinnigt lycklig över att ha dem i mitt liv. Nu ska jag fortsätta njuta av livet på landet, men ändå med en känsla av lycka inför att snart vara hemma igen. :-) Jag har världens bästa liv, och nu kommer jag ha världens bästa liv med nya erfarenheter.

Livet på landet

Idag är en dag präglad av dåligt samvete. För allt och alla. Jag har dåligt samvete för tjejen jag måste informera om att jag redan hittat någon annan som hyr min lägenhet, jag har dåligt samvete för en ko jag glömde kvar mjölkmaskinen på, och även dåligt samvete för alla människor som jag upplever mig göra besvikna. Det är fullständigt irrationellt, jag vet det, men ändå. Idiotiskt dumma känsla.

Det har nog att göra med att jag ska värna om alla människor så förbaskat mycket. Istället för att bara ta till mig och säga "Tack" så ser jag framför mig besvikelsen i deras ansikten. Jag är så extremt fokuserad på att alla ska må bra hela tiden, vilket kan vara oerhört energikrävande i längden. Jag har haft ett bra tag då jag bara fokuserat på mig själv, men en tid tillbaka har jag tyvärr halkat tillbaka i mina gamla tankemönster då och då.

En sak som jag dock gjort framsteg med är att inte sätta så höga krav på mina betyg. Jag var ju en råpluggis i 20 år, som inte kunde acceptera att någon annan fick bättre betyg än jag, men nu har det äntligen vänt på riktigt. Susan fick MVG på provet och jag fick ett och ett halvt poäng ifrån. Tanken slog mig inte ens att vara avundsjuk på henne, och jag blev genuint glad för hennes skull. Det känns riktigt kul att äntligen ha kommit till den insikten. Hon förtjänade det mer än jag, så är det. Jag lade inte lika stort fokus vid att plugga heller som hon gjorde, och självklart ska det visa sig i resultaten. Fel vore det annars.

Jag har t.o.m. insett att jag nästan vänt på det hela och låtsas som att jag inte vet saker och ting, bara för att få njuta av att inte behöva vara den som förklarar och vet. Självklart i väldigt måttliga mängder, men ibland kan jag fråga Anders eller Susan om saker som jag vet, men det är så härligt att få något förklarat för sig ibland. När jag kommer tillbaka till jobbet är det ändå jag som ska sitta inne med all information, så det känns underbart att få släppa lite och bara vara praktikant fullt ut. Men - jag dumförklarar inte mig själv, bara passar på att låtsas ett tag.

De senaste dagarna har jag fått höra en hel del "Vad modig du är som bryter upp ditt vanliga liv för att prova på det här". Och ja, det är jag definitivt. Men det konstiga är att jag istället för att ta till mig av den känslan, är orolig för att de ska se mig som misslyckad som inte fullföljer detta. Jag VET att det i grund och botten handlar om att människor beundrar sånt de inte tror om sig själva (jag utgår helt och hållet ifrån mig själv här), men ändå tror jag att de ska tänka "Jaha, hon pallade inte", istället för "Men hon provade iaf". Eller egentligen är det ju sak samma vad de tänker - vad jag gör är mitt beslut och enbart mitt, och bara jag sätter gränserna i mitt liv. Men ändå, jag kommer inte ifrån det där stynget av dåligt samvete. Igen.

Har dock haft två toppendagar på gården där jag jobbat tillsammans med Amanda, då Anders varit på studiebesök på andra gårdar runtom i landet. Hon gav mig fria händer med att både dra igång och avsluta mjölkningen, och till min förvåning klarade jag det faktiskt. :-) Avsluta med diskmaskinen som sträcker sig över halva mjölkrummet trodde jag inte att jag kunde, men det gick bra ändå.

Inledde dagen med att gosa med nya kalven Alma - född i måndags - som skuttade runt, runt i sin box. :-) Vansinnigt söt liten varelse. :-)

Jag har nu hamnat på stadiet av att börja få någon form av liv här. Nu i helgen har jag fått inbjudan till bio på fredag, och pysselfest på lördag. Om jag inte hade åkt hem över helgen hade jag hakat på. Fortfarande tycker jag att mitt liv hemma är otroligt mycket roligare, men ändå, det känns betryggande att veta att det iaf finns möjligheter. Jag har ju några helger kvar att fördriva här också. :-) Och jag har fått bevisat för mig att man kan starta upp ett nytt liv i en ny stad utan större svårigheter.