Cogito ergo sum

Jag har en hel del nojjor, och en av de största är att försöka förstå allting. Framförallt när jag får en känsla som är irrationell, dominerande eller på annat sätt "stör" mig så har jag det som mission att ta reda på varifrån den kommer. I vissa fall blir jag panikslagen samtidigt och kan inte strukturera tankarna (den som har sett mig chockad eller väldigt förvånad vet att jag då hamnar i ett läge där jag liksom loopar i tankarna och är helt borta, oftast nån timme framåt), men oftast blir det bara en första lätt förvirring som följs av någon form av analyserande klarhet. Idag hände detta i samband med att Reine - den utvecklingstörda killen som jobbar på gården två timmar om dagen - ville ha skjuts hem av mig. I normala fall hade jag svarat att jag självklart skjutsar personen ifråga hem, men med Reine kände jag spontant hur hela kroppen skrek "Neeejj!". Och jag kunde inte förstå varför! Det är inte det att jag ogillar honom. Han är harmlös och skulle aldrig göra en fluga förnär. Men jag undviker honom jämt, har jag märkt. Och till slut slog det mig att han skrämmer mig - det var därför jag inte ville skjutsa hem honom och tvingas föra ett konstlat samtal som jag ändå inte förstår eftersom jag inte hör han vad han säger. Och varför skrämmer han så? Därför att jag inte förstår honom. Jag kan inte läsa av honom, kommunicera eller ens lista ut hur mycket av det jag säger han förstår. Därav min reaktion vad gällde just honom.
Det hela fick dock en bra lösning ändå- Anders sa att det gick bra för honom att skjutsa med. Annars hade jag självklart inte lämnat honom ensam kvar på gården.

Sen har vi del två i detta. Min egen lilla stund på dagen är när jag kör hem från gården och lyssnar på musik. Jag har haft samma kasettband i en och en halv månad nu och kan varje låt utantill, men de var också noggrant utvalda av den anledningen. Och jag visste att näst ut på bandet var My Immortal - en metalballad av Evanescence, till vilken jag alltid tänker på Sara. Ibland skruvar jag upp volymen, ibland gråter jag en skvätt, ibland blir jag bara försjunken i tankar. Men den låten är en av de viktigaste på bandet. Och jag ville ha den stunden för mig själv, det var en sån dag.
För övrigt har jag citerat refrängen i den låten i hennes julkort.

Utöver det faktum att jag inte kan förstå allt här i världen så har dagen på gården varit väldigt trevlig. Det har kommit en ny liten kalv som heter Peter. Mamman Pia (en tjur heter ju alltid något som börjar på samma bokstav som mammans namn) är en charmerande liten jerseydam, och Peter är väldigt lik henne. Han är beige och ser ut ungefär som ett rådjur. Buffar helt frenetiskt, skuttar runt i sin lilla kalvningsbox och nosar på allt. Underbar! :-) Också spännande att höra hur Pia och Peter lockar på varandra. Oftast är det mamman som börjar, så svarar kalven med ett eget brölande, och mamman svarar direkt på det. Sådär kan de hålla på ett tag.

Rutinerna har rullat på väldigt bra idag - jag tog hand om både förmiddags- och eftermiddagsmjölkningen själv. Anders hjälper fortfarnade till med kvigorna som är lite bråkiga, samt de som ska mjölkas i separat spann, men jag känner mig absolut nöjd med hur arbetet går framåt. Det trodde jag aldrig om mig själv... Inga katastrofala misstag. Ibland tabbar jag mig med ordningen på saker, och idag råkade jag ge korna lite mögligt hö, men på det stora hela går det bra.

Har också hittat ytterligare en likhet mellan Anders och pappa - båda har myndighetsröster! Mamma brukar alltid säga att pappa får en s.k. myndighetsröst när han ska prata med kunder, kollegor och annat folk han behöver "slå upp fjädrarna lite extra inför". Anders gör likadant. Men jag har egentligen bara hört det när han ska säga till mig om viktiga saker, som idag när han frågade mig hur Torleif i klassen är, inför nästa praktikperiod. Då kom myndighetsrösten fram. :-)