Mörrn Mörrn!!

Jag möter mina demoner, en efter en.
Rädd för att vara ensam - schmack!
Rädd för att inte kunna saker och ting - schmack!
Rädd för att inte ha några pengar - SCHMACK!
Men det är nyttigt. I mina sorgsna stunder undrar jag fortfarande vad sjutton jag håller på med, men jag börjar lära mig att vända om mitt tänkande. Någonstans inser jag att mina morgonlatte, kunder och älskade CD-skivor (jag fick bara med mig två hit!) väntar på mig. Mit liv finns där med öppna armar, under tiden behöver jag lära mig det här livet också.

Idag har vi varit ute i ladugården och lärt oss att klippa kor, definiera vad som är vad i en ladugård samt att öronmärka kalvar. I och med att jag egentligen är en människa som blundar för våld på TV var det bra gjort av mig att överhuvudtaget kunna se en öronmmärkning, men att utföra en egen vågade jag inte. Susan påpekade detta lite fint för läraren Marianne, som är gift med bonden Anders som jag gör min praktik hos, och hon lovade med medlidande ögon att hon ska lära mig det vid tillfälle.

Jag blir lite vip:ad, det har jag insett. Jag är på en gård med en bonde som haft många praktikanter tidigare, hans fru är lärare och väldigt pedagogisk när hon hjälper mig, och deras dotter har gått utbildningen. Jag har det väldigt bra på den gården jag är på, det har jag förstått. Och misslyckas jag med något kan jag alltid skylla på att jag är en resesäljare från Stockholm. :-) MEN, jag gör det jag ska göra och jag klagar inte. Poängen är ju trots allt att klara av att leva det här livet. Ett tag.

Praktexempel: Sist jag var på gården frågade Anders mig "Vad är det där för ko?" om en svart-vit ko som snart skulle kalva.
"En Flora" svarade jag efter en liten stunds tvekande.
"Bra, Malin! Vi ska nog klara av att göra bonde av dig med!" svarade han med ett stort leende. :)

Toby länkade ett youtubeklipp idag med Lena Nyman som gör Stadslollan i en Hasse och Tage revy, det kändes väldigt passande. :-) Hon berättar om hur hon får ett nummer av tidningen Land, genom vilken hon får mersmak på livet på landet och flyttar dit. Hon är oförberedd på det livet, den friska luften, men får till slut jobb på en bondgård och gifter sig med en bonde. Tills hon längtar hem till Stockholm igen. :-) Lovely. Fullständigt lovely. Jag känner igen mig. Som idag, när jag tillbringade halva dagen med att leta efter mina borttapade Espritvantar. Det kändes så stereotypt, så... Det här kommer jag att minnasaktigt. Blandad med någon form av melankoli inför bonnlivet.

Jag platsar verkligen inte in här någonstans. Och jag har upptäckt att det finns en tjej i klassen som inte ens pratar med mig. Jag testade att säga några ord till henne idag, men hon tittade bort och började prata med någon annan. Fine then, vill hon inte prata med mig är det hennes problem. Men det är ett bra exempel på den inskränkthet som faktiskt uppstår lätt i såhär små samhällen. Inom klassen finns det uppdelningar beroende på vilken del av Skara man kommer ifrån, och alla känner verkligen alla på nivån "Gubben som du köpte din ladugårdsoverall av är min pappa" (Jo, det är sant) och "Du vet, han som har gården bredvid den där du gör din praktik". Men jag kan välja att få panik av det eller att se charmen i det. Så länge jag fortsätter vara den dryga stockholmaren med glimten i ögat är det lite roligt också. :-)