The day before tomorrow

Idag är första dagen på resten av ditt liv. Och idag är första dagen på resten av mitt liv.

Jag är skräckslagen. Men det var jag också beredd på att vara. Jag är helt ensam i en ny stad, och ingenting är som jag trodde att det skulle vara. Å andra sidan var det också precis vad jag ville komma åt – en ny upplevelse i en värld långtbortifrån min egen.

Jag befinner mig i Skara, 35 mil bort från mitt jobb på resebyrån i Stockholm, mina fantastiska vänner och det liv som jag kan utan och innan. Ett liv som jag för övrigt trivs oerhört bra med också, det är av den anledningen jag valt att ”frysa” det tills vidare. Där hemma finns en tjej som heter Lina som tar hand om mitt jobb, mina kunder och min lägenhet åt mig under tiden jag är här, vilket är betryggande med tanke på att det är ett härligt liv hon har att ta hand om. :-)

Och vad gör jag då här? Frågan brukar jag besvara på olika sätt beroende på vem som ställer den och vid vilken tidpunkt, samt hur mycket den personen vet om mig sedan tidigare. Men för att sammanfatta det hela kan man säga att jag har trivts bra tillsammans med djur sedan jag var väldigt liten – för mig har det alltid varit lätt att kommunicera med djur och att förstå mig på dem.

För ett år sedan ungefär kom jag till ett vägskäl i mitt liv där jag varken visste in eller ut. Jag ville bara bort, se något annat, göra något annat och bli någon annan. Jag orkade inte ge mer av mig själv till kunderna – trots att jag älskar mitt jobb som resesäljare över allt annat – och jag orkade inte prestera mer. Vid ett tillfälle delade jag med mig av detta till mormor och morfar, en sen kväll med te och mackor vid köksbordet, och morfar berättar historien om VD:n som fick nog av sitt pretentiösa liv och började jobba på Skansen. Där trillade det ned en pollett för mig, och jag började leta med ljus och lykta efter alla former av liknande jobb. Så småningom slog det mig dock att man inte bara kan kasta sig in i det, utan man måste ha en utbildning. Efter en del sållande på marknaden hittade jag denna – i Skara.

För ett halvår sedan började jag med de första trevande stegen till att göra denna dröm till verklighet. Jag pratade med några vänner om det, kikade på möjligheter med att hyra ut min lägenhet, hitta någon annanstans att bo och frågade mig själv om detta verkligen är vad jag vill. Svaret var att det är värt ett försök.

I augusti flyttade jag på papperet, i september skickade jag in ansökningarna, i oktober blev jag antagen och nu – i november – är jag här.
Är jag redo? Nej.
Är jag nervös? Ja

Men jag behöver göra det här. Jag är en trygghetsnarkoman på hög nivå – jag är en sådan människa som blir orolig när bussen lägger sig i en annan fil än vad den brukar, som alltid går samma väg även när det finns fler att prova, och som aldrig någonsin skulle göra en sådan här sak. Och just därför behöver jag göra det. Jag saknar mitt liv och mina vänner i Stockholm så att jag nästan går sönder – men jag måste bevisa för mig själv att jag klarar av det här. Innan jag flyttade sa jag att ”Antingen så gör jag det här eller så går jag under”, och riktigt så allvarligt är det inte, men nästan. Det är viktigt att utmana sig själv ibland, och det är grunden till allt detta.

Mina katter sitter och tittar på mig, precis som ”Vad gör vi egentligen här?”. Men de verkar ta det hela med ro i alla fall. Smulan har suttit tryckt intill mig nästan hela dagen, och Tuffsan släpar sin favoritleksak – en rosa ”vippa” med fjädrar och bjällror fram och tillbaka i hela lägenheten. Småtjejerna. Jag gör mina tappra försök att förklara ”Här ska vi bo nu ett tag”, det vore ju bra om de förstod också. :-) Har även mutat dem med godis för att de var så duktiga och tysta hela bilresan. Det gick faktiskt väldigt bra – jag var mentalt inställd på att de skulle skrika hela 35 mil, men bortsett från lite klagande ljud ibland så gick det alldeles utmärkt. :-)

När jag väl kom fram igår efter c:a fyra timmars resa och ett stopp i Örebro, följde jag GPS:en och parkerade framför vad som såg ut att vara en kyrka eller ett församlingshem. Ett stort gäng pensionärer kom uttraskande och tackade för sällskapet. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, så jag gjorde mitt bästa för att se världsvan ut och ringa till Patrik som jag hyr lägenheten av. Rätt vad det är märker jag hur pensionärerna tittar lite suspekt på mig, och jag se mig själv utifrån – fullpackad bil, Metallica spelandes på stereon och en färgglad tunika med leggins och pälsstövlar till. Herregud. Jag måste tona ner mig själv nu. :S

Haha, vad som också är lite intressant är när jag passerade förbi skylten ”Skara”, då mitt alldeles egna ledmotiv Sparvöga spelades! (Jag hade Sparvöga som första ledmotiv, sedan blev det Curly Sue för två år sedan). Visst att jag är så uråldrig att jag har kassettband i min stereo, men tajmingen tyckte jag var fantastisk i alla fall. :-) Så till tonerna av Marie Fredrikssons ”Flyg lilla Sparväga, högt över ängarna, dröm dina drömmar, så länge du känner liv” körde jag förbi bondgårdarna. Det är ett ögonblick jag bevarar djupt i hjärtat, och ett betryggande tecken på att det nog ska lösa sig här.