Andra dagen

Det här är helt klart det jobbigaste jag har varit med om. Jag har ingen att prata med, ingen som kramar om mig och säger att allt blir bra, ingen att komma hem till och hela mitt liv är i en helt annan stad. Just nu undrar jag vad fasiken jag givit mig in på. Men jag inser samtidigt att jag paralyserar mig själv genom att bli handlingsförlamad och bara fokusera på mitt gamla liv. Om jag ska klara det här så måste jag öppna upp mina sinnen för något nytt, vilket ju var en del av hela den här utmaningen. Så jag gör vad jag kan.

Två dagar i skolan har passerat, och så länge jag är där går allting jättebra. Jag har folk att prata med och ett litet "gäng" som jag hänger med. Idag har vi varit på studiebesök vid två bondgårdar, och imorgon är det dags för första praktiken. Jag tror att det kan vara en del till varför jag känner såhär också; det är asjobbigt att inte veta exakt vad som väntar, och imorgon kommer jag i alla fall att ha en bild av vilka arbetsuppgifter jag kommer ha och hur det ser ut, vilka jag ska jobba med o.s.v.

Jag får hela tiden rådet att ge det tid. Och det tänker jag göra. Det verkar i snitt ta en till två veckor att vänja sig och att anpassa sig till det nya livet. Jag har dock gjort upp en plan med mig själv. Jag ger det här fram till jul, och om det inte känns bättre då åker jag hem igen. Jag tänker att vid en månad ungefär har man rätt att bilda en uppfattning kring något.

Jag inser att jag tagit mig vatten över huvudet, och jag inser at jag inte tänkte efter utan bara drog iväg. Som det är nu försöker jag reda ut röran bäst jag kan. Så... Jag hoppas att det går att få tillbaka min tjänst och min lägenhet och mitt liv, OM det nu är så att det inte känns bättre. Har jag tur så gör det det, men jag måste ju gardera mig.

Usch, det är överlevnadsinstinkten som kickar in... Jag är livrädd. Jag är så fullständigt skräckslagen och paralyserad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men det kommer att bli bra. Jag måste bara ge det tid.